Senast jag kostade på mig en överblick över mitt läsande var i december. Då började jag med En osalig ande och stadsministrarna och där tycks jag ha ”fastnat”….
MEN
ändå inte!
I små klunkar har jag insupit skönhet:
Jag hade ju för avsikt att ge mig i kast med den våren 2009. Jag blev ju snabbt varse att det är en bok man inte sträckläser, den är fylld med svindlande vackra bilder men intellektuellt krävande!
Umberto Eco går metodiskt fram, startar med ”Det estetiska idealet i antikens Grekland”. Han kommenterar bilderna sparsamt, hänvisar till långa citat från världslitteraturen som t.ex redan på de två första sidorna i första kapitlet:
– Helenas oemotståndliga skönhet Homeros (700-600-talet f.Kr) Iliaden III 156-165
– Konst och sanning Platon (400-300 f.Kr) Staten,X
– Klassicism Johann Joachim Winckelmann Gedanken über die Nachahmung der Griechischen Werke in den Malerey und BildhauerKunst
– Kalón är det som behagar Theognis (500-400-talet f-Kr) Elegier,I,17-18
– Det sköna vi älska alltid Euripides (400talet f.Kr) Backanterna 880-884
Eftersom jag då fortfarande strävade med Europas ungtid blev det kaka på kaka…
MEN
Så sakteliga, så sakteliga (man klarar inte många sidor per kväll) har jag nu avverkat 142/428 sid
Eco tar ju lång tid, eftersom han både är tung och underhållande på samma gång. Min erfarenhet inskränker sig till samma böcker som jag antar alla andra som öht läst honom, läst: Rosens Namn och Focaults Pendel. Detta låter dock som en mer klassisk essäsamling – eller? //K.
Det är ju ingen roman som Rosens namn eller Foucaults pendel.Därutöver har jag haft stor nöje av Bardolino som ju utspelar sig under tredje och fjärde korståget, och där Fredrik Barbarossa ingår i handlingen.
Boken OM skönhet är mera en filosofiskt resonerande genomgång av skönhetsbegreppet i litteratur och konst;slutar med The Beatles.
Den passar en 75-åring som sedan 12-årsådern gått på konstutställning och på sin ålders höst kompletterat kunskapsluckor avseende filosofi och antikens historia