Jag fortsätter nu min redogörelse för de 7.

Som jag deklarerade 21/8 när jag publicerade nr 1 Min farmor tar jag de lättaste och kortaste först!
Farfar var nr 2 = 27 augusti.

Turen har nu kommit till min morfar.
Jag har aldrig träffat min morfar.
Han var för mig (född -35) fram till 1955 en ickeperson.

Genom att min mormor berättade för min nyblivne fästman om honom blev jag så småningom varse att han faktiskt levde – och det på samma gata som mitt barndomshem – där min mamma fortfarande bodde (och efter hennes död 1974, min moster Ebba till 1993)

Skälet till mörkläggningen var att min mormor – till min mammas stora ångest och förtret – SKILDE sig från honom 1914!

En skilsmässa på den tiden var ju en social katastrof!
(mer om denna när jag berättar om mamma och mormor)

När mamma Eva så småningom själv blev gift och fick barn lade hon in sitt veto till min mormor, sin mor, att berätta något ÖVERHUVUDTAGET för barnbarnen om morfar.
Jag visste t.ex. inte 1962 att han hette Gustaf.
Min äldsta moster Elsa , som var nio år vid skilsmässan, brukade , sedan han blev änkeman (han gifte om sig och fick ny familj) hälsa på honom på ålderdomshemmet. Han lär då uttryckt sin glädje över att jag valt detta namn till vår andre son!

Detta är det enda foto jag har av honom. Det bör vara taget 1910.
Personerna är från vänster min mamma Eva född -06 (hon skulle den 28/12 ha fyllt 100 år och kommer då tillägnas en lång lefnadsbeskrifning!) Längst fram moster Elsa född -05 , morfar Gustaf Landgren, mormor Anna och lillasyster Ebba född -09. Hon gifte sig aldrig – levde och dog med efternamnet Landgren.

Vad min moster Elsa så småningom berättade var att de tydligen bodde på


Norra Strandgatan i Helsingborg, i den våning som här fotograferats!

Vad min mormor nämnde för min make 1955 var följande:

När jag skulle skicka efter barnmorskan för tredje gången och han hade delirium tremens förstod jag att det här går inte längre!

När isen väl var bruten berättade min mormor mer än gärna! Han var tydligen ”periodare” och var mellan varven en fin och skicklig man!
Han var borstbindare – Min moster hade vid sin död en sopborste som hon fick av sin far när hon gifte sig 1928. Den har jag/vi (det är mest min man som städar…) nu – används så gott som dagligen! Den är helt överlägsen allt fabrikstillverkat man kan köpa nu.

Min mormor berättade också stolt om borstar som han gjorde till Helsingborgs valskvarn:
De malde mjöl och en roterande borste skulle sopa rent hjulen från agnar och annat stöv.
Han gick miste om kontraktet ett år för att en konkurrent bjöd under.
Valskvarnen återkom emellertid nästa år. Den andres borstar höll inte måttet, borst lossnade och hamnade i mjölet!

Långt efter både mormor Annas och moster Elsas död fick jag så småningom , genom att efterlevande moster Ebba redogjorde för ett barndomsminne reda på
att han var BLIND!

Barndomsminnet bestod i att hon råkade berätta om hans vrede när barnen kom in i verkstaden och bringade oreda bland föremålen.
Han var genom sin blindhet beroende av att alla verktyg alltid låg i samma ordning!