Sonen Dag Hammarskjöld beskrev Hjalmar Hammarskjölds familjebakgrund i ett amerikanskt radiotal 1953: 
”från generationer av krigare, ämbetsmän på min fars sida ärvde jag tron, att ingen tillvaro var mer meningsfull än den som ägnades åt osjälvisk tjänst åt sitt land – eller åt mänskligheten.”

Uppdatering:
Andrakammarvalet 1911 hade inneburit ett stort nederlag för högern under Arvid Lindman som varit statsminister sedan 1906 då han efterträdde Karl Staaff.
—
Flera politiska konfliktfrågor betingade tillsammans den starka motsättningen mellan högern och vänstern. Rösträttsfrågan var en, parlamentarismen en annan. Likväl var det försvarsfrågan som kom att tilldra sig den allra största uppmärksamheten och vålla de starkaste konflikterna under dessa år.

När vi sentida skall förstå vad som egentligen hände måste vi först och främst inse att parlamentarismen INTE var införd. Regeringen utsågs inte via riksdagen, utan var Konungens rådgivare. Gustav V, understödd av tyskfödda drottning Victoria, var angelägen om ett starkt svenskt försvar. En bundsförvant till kungaparet var Sven Hedin. Man samlade in pengar för att bygga en svensk pansarbåt.
Ministären Staaf stoppade det första nya fartyget redan december 1911. 
 En proteststorm utbröt. F-båts – insamlingen startade och man fick på kort tid in över 15 miljoner kronor – en oerhörd summa för den tiden. Det räckte mer än väl till att bygga den första pansarbåten. 

Den 6 februari (1914) var över 32 000 personer från borgerliga partier samlade i Stockholm. Bönderna tågade landskapsvis, många i nationaldräkt, under standar och fanor, genom flaggprydda gator, upp till slottets borggård. Där förklarade ledaren Uno Nyberg inför kungen och kungahusets medlemmar som för tillfället tagit plats på en uppförd estrad, att de i en farlig tid liksom i tidig historia samlat sig omkring kungen. Anledningen var att de ansåg att tidens allvar krävde av dem att ge pengar till såväl här som flotta, och att de önskade försvarsfrågans lösning i dess helhet detta år.

Detta s.k. bondetåg med uppvaktning av konung Gustav V, som höll sitt berömda borggårdstal resulterade i att ministären Staaff avgick och en konservativ ämbetsmannaregering tillsattes av kungen.

 Hjalmar Hammarskjöld hade, vad känt är, ingen egen roll i förspelet till bondetåget. Däremot kom han att bli ett slags passiv deltagare till hela händelseförloppet. Han hade återvänt morgonen den 6 februari, alltså dagen för bondetåget och borggårdstalet, med båt från S:t Petersburg. Där hade han på det svenska hovets uppdrag förhandlat om prins Wilhelms skilsmässa från den ryska prinsessan Maria. Kungen kallade upp Hjalmar Hammarskjöld till  slottet direkt efter det han anlänt till Stockholm. Väl uppe på slottet fick Hjalmar Hammarskjöld läsa det tal som kungen senare skulle hålla och som några dagar senare skulle göra Hjalmar Hammarskjöld till statsminister.

Det var ju inte så att budet gick till honom direkt. Kungen vände sig först till den ”moderatliberale” landshövdingen Louis de Geer, som dock snabbt insåg att han inte skulle kunna få någon slagkraftig majoritet i riksdagen. De Geer föreslog kungen att vända sig till HH. men denne tackade först nej.
Det skulle bli val till hösten, och högerns ledare Arvid Lindman var också ovillig att redan nu få uppdraget med alla de komplicerade frågorna som låg på bordet. Båda menade att ämbetsmannaregeringen skulle bli kortvarig och positionerade sig för  en valseger.

 Svegfors diskuterar vad det var som fick HH att ändra sig. Under sina funderingar berättar han om en dikt som HH skrev när han var på sin uppdragsresa i Ryssland:

Jag har tagit med denna passus eftersom sonen Dag ju lät sin humanism slå ut i full blom.

När andrakammarvalet på hösten 1914 inte resulterade i en klar majoritet, blev det, på grund av krigsutbrottet naturligt att ämbetmannaregeringen, som innehöll utomordentlig kompetens, satt kvar.

Det gick bra ända tills våren 1917.


När riksdagen samlades i januari var stämningen i landet en helt annan än vid den föregående
remissdebatten i januari 1916. Nu hade försörjningssvårigheterna blivit en realitet. Ransonering av mjöl och bröd hade införts. Inte minst de med tungt kroppsarbete klagade sin nöd: ransonerna var otillräckliga. Samtidigt skapade krigshushållningen rum för jobberi och spekulationsvinster. Handelsförhandlingarna med Storbrittanien förblev resultatlösa. Och 1917 års ordinarie val till riksdagen ryckte närmare.

Eländet berodde på att, mot förmodan i Sverige, krigslyckan hade vänt – nu började det stå klart att det var Tyskland som skulle förlora och Storbrittanien vinna. Visserligen hade Sverige föklarat sig neutralt, men betraktades av Storbrittannien som passiv bundförvant till tyskarna – varför de inte tvekade att även Sverige fick lida för den sjöfartsblockad man genomförde.

Ur Wikipeda hämtar vi:
Hammarskjöld var principfast och inte särskilt smidig i sina tolkningar av folkrätten mitt under brinnande krig. Det var nu begreppet ”Hungerskjöld” myntades, eftersom hans omedgörlighet förvärrade försörjningsläget. Han uppfattades som tyskvänlig när han förkastade det förslag till allmänt handelsavtal med britterna som Marcus Wallenberg, bror till utrikesminister Knut Wallenberg, hemfört från London 1917.