Vår son Olle har just återvänt från en resa till Kiev, Stalingrad (numera Volgograd) och Kursk.
Han skriver i sin personliga blogg en försenad dagbok där han bl.a.gör följande reflexion :
Vidare är jag glad för att mina grundläggande vardagsbehov är uppfyllda utan att jag behöver visa mina identitetshandlingar för en översittare i uniform, muta en sadist bakom ett skrivbord eller springa som en hare genom prickskyttarnas skottfält.
Detta erinrar mig om den resa till Deutsche Demokratische Republik Per och jag gjorde ”als Sportsfreunde” hösten 1956. Det var således som ett led i idrottsutbyte mellan studenter. Detta var ju före byggandet av Berlinmuren 1961.
10 år efter kriget låg centrala Magdeburg fortfarande i ruiner, de enstaka nybyggnationerna var i form av ”Stalinalléer”
Överallt eldande appeller till Das Volk
Skriften på väggen är inte Mene mene tekel u-farsin (Daniel 5:25) utan
Demokratie ist dort wo die Werktätigen die Macht in den händen haben!
Intressant att Macht är femininum…
Vi hade en ”politruk” som följde varje steg vi tog. Han ville inte bli fotograferad.
Däremot ställde de allestädes närvarande ryska soldaterna upp för fotografering om de fick ett paket amerikanska cigaretter!
Vi hade smitit från politruken för att kunna ta dessa bilder…
Tack för att du delar med dig! 1956 var jag långt ifrån påtänkt och har bara en andrahandsuppfattning om sådant här. Första gången jag var i Berlin var 1991 – visserligen inte långt efter murens fall, men ändå en annan värld. 1956 förknippar jag förstås framförallt med Ungern, inte med Tyskland. Kulhålen sitter kvar i husfasaderna i Budapest… Jag har gått omkring i Budapest, i Berlin, i Dresden och försökt få ihop bilderna och texterna från böckerna i historia och samhällskunskap med den levande stadsbild jag har framför mig, och det är nästan omöjligt.