Nu när höstrusket kring oss står har jag återigen tagit tag i Europas ungtid och läst ytterligare ett kapitel:
De mörka seklen cirka 1050-700 f.Kr. sid 321- 394
Ja, när jag började på första avsnittet ”Vad vållade Mykenes fall?”, fick jag läsa om stora delar av det föregående kapitlet ” Den Mykenska kulturen”.
Det är det som är problemet med Sture Linnérs prosa. Den är så lättläst att man glider över texten utan att tillräckligt notera hur fylld av genomarbetade fakta den är.
Dipylonvasen, monumentalt minnesmärke över de döda på Kerameikos-gravplatsen utanför Dipylonporten i nordvästra Athen;
från mitten av 700-talet f. Kr.
Det är här han avslöjar sin väldiga beläsenhet. Han kan ju sin Ilead, Odyssé,Theogoni på sina fem fingrar och läser obehindrat antik grekiska. Men inte bara det, han har läst och citerar alla de senfödda diktare som hämtat inspiration i antiken ex:
vers hos Hesiodos apropå hans egen lager-
kransning hos muserna, denna vändning i portalen:
”Dock varför tala om mig? Till ädlare ämnen jag skrider.”
Ädlare ämnen – kunde han påstå när han sköljde
bort i de sex daktylernas fall sin personlighet, innan
lovsången öppnar det blå panoramat och visar för folket
Gudarnas liv i den höga Olympen, THEOGONIEN.
HJALMAR GULLBERG,
”TÄNKVÄRD ÅTMINSTONE”
DÖDSMASK OCH LUSTGÅRD,1952
På sidan 322 får vi en kort sammanfattning av vad som menas med de mörka seklen:
Kulturen och den materiella välfärden hängde samman med, ja, var beroende av handeln över haven. Mellan ca 1250 och 1150 f.Kr. bröt emellertid flera stater i östra Medelhavsområdet och Främre Orienten samman, bland dem hettiterriket. Egyptiska källor talar om anfallande ”sjöfolk”,en samlingsbenämning på grupper av varierande etnisk bakgrund men med liknande erfarenheter av handel och sjöfart som i detta maktpolitiska vacuum slagit sig samman och bildat piratband.