Ja, OM – läsning trodde jag det var, men upptäcker att jag nog aldrig kom längre än till sid 100
(av 382)
Jag har ett tydligt minne av den sjuårige WC:s bristande förmåga att tillgodogöra sig den public schoolundervisning han utsattes för

Efter att ha genomlidit Harrow*, haft för dåliga vitsord för att glida in på den militära bana vid Sextionde jägarregementet som hans far Lord Randolph hade tänkt sig och krattat för, blev han ”bara” antagen som kavallerikadett vid Sandhurst. När han var färdig med denna utbildning brann han av önskan att komma till ”fronten”:

” Under det sista årtiondet av det viktorianska skedet hade imperiet njutit av en så lång period av nästan obruten fred, att medaljer och allt vad det representerade av erfarenhet och äventyr började bli utomordentligt sällsynta i den brittiska armén. Veteranerna från Krimkriget och det indiska upproret stod inte längre bland de aktiva i rullan. Knappt ett skott hade avlossats på allvar sedan dess, och när jag kom till Fjärde husarerna i januari 1895, kunde man i hela Hennes Majestäts krigsmakt knappast träffa på en kapten och så gott som aldrig en subaltern som någonsin sett ens det minsta lilla krig.”

Genom sin ihärdighet och goda förbindelser lyckades Winston (1874-1965) i tur och ordning med att komma till ”skarpt läge”:

– På Cuba 1895
– Malekander och Tirahexpeditionenerna (i nuvarande Pakistan) 1896
– Sudan 1898

Det var nog när dessa noggranna skildringar av fälttågen i Swatdalen– och Mohmandlandet norr om Peshawar startar på sidan 134 som jag gav upp! Då i slutet av 1950-talet var jag så trött på alla dessa krigsskildringar, främst på film som den gamle absolut måste se!
Dessutom var ju visserligen andra världskriget över – men Koreakriget 1950-53, Ungern – och Suezkrisen (samma vecka 1956!) och så småningom Kubakrisen gjorde att man inte på något sätt kunde blåsa faran över!

* Det fanns inträdesprov till Harrow. På den latinska skrivningen kunde WC inte svara på en enda fråga! Han skriver:

” Det var av dessa svaga tecken på lärdom som mr Welldon (Rektorn!) drog den slutsatsen, att jag var värdig att vinna inträde vid Harrow.—
—Till följd av hans beslut blev jag i sinom tid placerad i den tredje eller lägsta avdelningen av den fjärde eller lägsta klassen. Namnen på de nykomna pojkarna trycktes i skolkatalogen i alfabetisk ordning:och eftersom mitt regelrätta namn, Spencer-Churchill, började med ”S”, vann jag ingen ytterligare fördel av alfabetet än av dess användning vid skrivningen. I själva verket fanns det bara två under mig i hela skolan;och dessa två försvann ledsamt nog genast på grund av sjukdom eller annan anledning.
Vid upprop i Harrow går det olika till mot i Eton. I Eton står gossarna i en klunga och lyfter sina hattar, när deras namn ropas upp. I Harrow tågar de förbi en lärare på skolgården och svarar en och en. Min plats blev därför uppenbarad i sin nästan stötande anspråkslöshet. Det var 1887. Lord Randolph Churchill hade helt nyligen trätt tillbaka från sin anställning som ledare av underhuset och finansminister, och han spelade fortfarande en framträdande roll i politiken. Följaktligen brukade stora skaror besökande av båda könen vänta på skoltrappan för att se mig marschera förbi; och jag hörde ofta den vanvördiga anmärkningen: ”Nej, men han är ju sist av alla.”

Icke desto mindre : På Wikipeda har han hamnat främst av alla:

Notable alumni:

Harrow has many notable alumni, who are known as Old Harrovians, including seven former Prime Ministers, among them Winston Churchill and Robert Peel (the creator of the modern Police Force and founder of the Conservative Party), and the firstPrime Minister of India, Jawaharlal Nehru. In addition, nineteen Old Harrovians have been awarded the Victoria Cross.^[8]

The school has educated two monarchs: King Hussein of Jordan and his cousin, Faisal II, the last King of Iraq,