Just som jag håller på med Europas ungtid hittar jag mitt pocketexemplar av vidstående bok. Jag minns läsupplevelsen som lätt och uppfriskande och tänker att den passar som måltidslitteratur.

Det är 87 sidor ganska gles text indelat i 19 kapitel. De första 6 handlar om läsandet, resten om skrivandet och då i synnerhet Olof Lagercrantz´(OL).

Jag susar genom sidorna.

Det första som slår mig är parallellen till Sture Linnérs (SL) kapitel i Ungtiden om Ikaros flykt:
Här har vi verkligen två äldre bildade herrar!

De finner en fröjd och nödvändighet i att illustrera sina upplevelser och synpunker genom att hänvisa till sin kanon.
För att förmedla detta tar jag mig före, att som med SL, lista de omnämnda referenserna och jag blir själv förvånad över resultatet. Utan att man tycker att det belastar har OL lyckats, på de 88 sidorna, klämma in 60 stycken författare och 21 övriga (typ Beethoven och Delacroix)

Här följer de 60 (i den ordning de uppträder och i det skick de presenteras)
Joseph Conrad 11
Marcel Proust
James Joyce
Dickens
Leo Tolstoj
Strindberg 21
Italo Calvino
Melville
Gunnar Ekelöf 10
Henry James
Samuel Johnsson
Tove Jansson
Ezra Pound
Pär Lagerkvist
Bellman
Charles Darwin
Linné
Karin Boye
Raymond Chandler
Stig Dagerman
Horace Engdahl
Artur Lundkvist
Samuel Pepys
Runeberg
Hjalmar Gullberg
Nils Ferlin
Rabbe Enckell
Gunnar Björling
Oskar Parland
Carl Jonas Love Almqvist
Tegnér
Atterbom
Stagnelius
TS Eliot
A.E. Hansson
Dante 4
Byron
Goethe 4
Heine
Izak Walton
Ivar Lo-Johansson
Fröding
Agnes von krusenstierna
Shakespeare
John Keats
Hagar Olsson
Edith Södergran
Erik Gustaf Geijer
Homeros
Werner Aspenström
Samuel Beckett
Herman Hesse
Samuel Butler
Yeats
Lars Ahlin
Schiller
Erik Lindegren 13
Harald Forss
Lars Forsell

De namn som är med kursiv är nämnda mer än en gång, de med fetstil 4 eller fler.

Det är intressant hur jag kan jämföra dessa hårddata med mitt intuitiva minne:
– Jag blev själv förbluffad över att denna namesdropping EJ belastar texten
– Jag skulle ej kunna ange att Strindberg blev nämnd SÅ många gånger
– Det som jag MEST har reflekterat över när det gäller EGET läsande framöver är Joseph Conrad. Han dominerar i innehållet mer än Strindberg – dels för att han nämns först – dels för att han återkommer spritt över boken
– till skillnad från Erik Lindegren som dyker upp först i kapitel 18 som handlar om författares skrivkramp.