med denna bild i kameran:
där ju saknas LJUDET från bränningen med rasslet från ”the pebbles”MÖTS jag
då jag går in på Minervas blogg
av Shakespeares sonnet nr 60!
How appropriate:
So do our minutes hasten to their end;
In sequent toil all forwards do contend.
Nativity, once in the main of light,
Crawls to maturity, wherewith being crown’d,
Crooked elipses ’gainst his glory fight,
And Time that gave doth now his gift confound.
Time doth transfix the flourish set on youth
And delves the parallels in beauty’s brow,
Feeds on the rarities of nature’s truth,
And nothing stands but for his scythe to mow:
And yet to times in hope my verse shall stand,
Praising thy worth, despite his cruel hand.
Som våg mot strandens stenar slå
vårt livs minuter ila mot sitt slut
i ständig ström de tränga häftigt på
och maka undan dem som gå förut
Födelsens stjärna i sin fulla sfär
till mognad hunnen når sitt krön och dör,
krokeggad skugga på dess ljuskrets tär,
och Tiden själv sin gåva grymt förstör.
Så mejar Tiden vårens blomsterfång,
i unga pannor ristar han sitt spår,
förstör det liv som spirar blott en gång,
och intet upprätt för hans lie står.
Och ändå skall min dikt stå orörd kvar
och vittna om hur värd dess pris du var