Jag var 24 år innan jag besökte Stockholm första gången. Född 1935 var det ju inte läge för turistande förrän efter krigsslutet 1945 och då åkte vi skåningar i första hand till København!
Citat från länken det här nedan, inlägg 4 juli 2006.
”Jag är långt ifrån en Stockholmshabitué.Antalet gånger jag varit i Stockholm kan räknas på handens fingrar.
Under kriget reste man ingenstans. När det sedan blev fred var det naturligt för oss skåningar att söka storstadsupplevelserna i Köpenhamn.
Jag hann bli 24 år innan jag gjorde mitt första besök i Sveriges huvudstad. Detta kom till spontant sedan en arbetskamrat i Karlskoga, infödd stockholmare upptäckt att jag aldrig varit där, trots att jag varit både i Paris,Rom och London flera gånger.
Vi gick bland annat på Operan . De gav På Sicilien och Skratta Pajazzo minns jag.”
Sedan har det blivit högst tio endagarsbesök i samband med jobbet: nattåg upp – konferens – nattåg hem.
Desto märkligare att jag vid min enda hotellövernattning lyckades uppleva det här!
Mitt nya liv som änka, och med yngsta barnbarnet 7 år, innebär att vi tillsammans kan lära känna Sveriges huvudstad. Genom att min far redan på 40-talet fram till 1956 (då han övergick till Dagens Nyheter) läste Stockholmstidningen har jag dock god kunskap om livet i Stockholm vid denna tid. Bl.a. var det mycket tal om norsfisket i Stockholms ström.
Glad blev därför jag, när jag rekognoscerade för den yngre gruppens Stockholmsbesök, och fann dessa förhoppningsfulla fritidsfiskare. Det visade sig emellertid att de flesta (mest invandrade) inte visste vad Nors var. En svensk, invandrad från Dalarna dock, VISSTE att de fanns men sa´”Nors äter man väl inte…”
Stekt nors var tidigare en svensk nationalrätt som förekom på de allra finaste restauranger i Stockholm. Säljs färsk. Äts i första hand stekt eller rökt. Även friterad, gratinerad och marinerad nors förekommer. Förr även salttorkad och lufttorkad för lutläggning samt i vissa trakter nedlagd i aska som föda för fattig befolkning. Färsk nors luktar sur saltgurka men lukten försvinner vid tillagning.
Anledningen till att det stod så mycket om norsfiske i Stockholmstidningen på sin tid är nog att det tydligen är ett vårtecken
Jg upptäcker att jag i kommentarerna till mitt dramatiska Dramatenbesök (se länki inlägget)
utlovat berättelser om mina teaterbesök i Skåne på 50-talet.
1960 blev jag MOR och fick mjölk i brösten och gröt i huvudet, så sedan blev det inte så mycket teaterbesök…
Jag undrar hur uttrycket "skapt som en nors" har uppkommit?
Jag har googlat lite:
Resultat 1:
”Norsen kännetecknas av en slank kropp och stora tänder och ögon. Denna laxfisk har en
gurkliknande lukt.”
Beskrivningen gör det naturligt att fundera över hur uttrycket ”Jag må vara skapt som en nors”
uppkommit. Uttrycket används ju ofta i samband med en raskt följande negation: ”Jag må vara
skapt som en nors om inte det är något skumt på gång…”
Resultat 2 :
Ordspråk: "Norsen har ett dumt och trögt lynne" = "att vara dum som en nors", "Att vara skapt som en nors(k)" = ovanligt dum
Norse är ju beteckningen för vikingockupanterna i Skottland…
"De här går över mitt förstånd och en bra bit in på Kalles", sa gumman när hon inte förstod vad som menades.
Nu förstår jag inte vad Margareta inte…
Men jag har ju inte tillgång till min son Kalles förstånd i detta nu!