Senast jag gjorde en seriös planering för mitt läsande var den tjugonde februari.
Sedan dess har jag lyckats avverka Alex Hollinghursts roman, men skändligen misslyckats att ta tag i Umberto Ecos: Om skönhet.

På grund av att min svärdotter skall resa till den grekiska övärlden
har jag ur bokhyllornas djup i gengäld hämtat fram Göran Schildts: I Odysseus kölvatten.
Det är Delfinbok nr 154 à 5:50 från 1965. Boken gavs ursprungligen ut 1951 på W&W.

”Det var inte förrän 1957 som Per Gedin, då förlagsredaktör på Bonniers, slogs av tanken att man också borde kunna publicera lågprisutgåvor i pocket av tidigare inbundna originaltitlar. Han startade serierna Aldus och Delfin och började – bland annat i sin Den nya boken, 1966 – argumentera för en definition så konstruerad att ”populärlitteratur” faller utanför ramen: ”Gemensamt för titelvalet är … att kvaliteten skall vara hög. Vilda västern-böcker, enklare deckare och följetongsromaner innefattas inte i denna definition, utan endast pocketböcker av den typ som kallas kvalitetspocketböcker”, skrev Gedin.”

Göran Schildts böcker var i Lund i början på 50-talet nästan som Salingers A catcher in the rye. Den senare läste jag, men hela 60-talet gick i ett schwisch med barnsbörder och yrkesarbete.
Nu när jag med glädje har läst 117 sidor av 265 , dvs hittills färdats med Daphne från Rapallo till Delfi, är jag glad att jag först nu läser boken.
Göran Schildt är utomordentligt bildad, väl påläst när det gäller både antik grekisk mytologi och litteratur, allmän konsthistoria och filosofi. För 50 år sedan hade jag inte haft lika stort nöje av den som nu efter djupdykningen i filosofins historia och Sture Linnérs

Jag kanske till och med blir inspirerad att läsa färdigt Strändernas svall – jag har strandat åtskilliga gånger senast på sid 207 av 439.

Tillägg:

1. Lotten har kommit iväg till Antiparos
2. Jag har avancerat till sidan 134 då Göran S. avverkat Delphi, Mykene och Epidauros.

den gamle och jag i Delphi 1981.