Kl 10.00 igår skulle det ringas i Vikens kyrka. Jag gav mig i god tid iväg på cykel.När jag kom fram såg jag att det stod ett flertal cyklar framför. På anslagstavlan framgick att det kommande söndag är Konfirmationsgudstjänst.
När jag kom in i kyrkan höll konfirmanderna på att repetera. Sedan sade deras ledare, Annika, att nu skulle de göra fikapaus medan det själaringdes.
Jag reste mig upp och sa´att jag var änkan och tackade för sången. Då sa Annika :”Vill du att vi sjunger en sång till för dig?”
O ja!
Och det gjorde de – en av flickorna gick fram och tände ett ljus.
De ringde i 15 minuter. Jag har ofta hört klockorna från Vikens kyrka när jag pysslat i trädgården och alltid tyckt de har så vacker klang.
Sedan startade jag på mina nya motionsvanor genom att cykla ner till hamnen och längs stranden hem.
Jag stannade och tog en bild där jag tog det sista fotot på Per.
Så fint, Gunilla.
så bra du bearbetar din sorg Gunilla. Kram igen.
Det evigt föränderliga strandbrynet. Som alltid har varit precis detsamma.
Vad vackert skrivet, jag blir alldeles tårögd.