Ännu en bok ur min morbror Rulles bibliotek  utgiven 1960Willy Brandt, född Herbert Ernst Karl Frahm 18 december 1913 i Lübeck, Schleswig-Holstein, död 8 oktober 1992 i Unkel (nära Bonn), Landkreis Neuwied, Rheinland-Pfalz, var en tysk socialdemokratisk politiker. Han var Västtysklands utrikesminister 1966-1969 och Västtysklands förbundskansler1969–1974.

Brandt växte upp i arbetarrörelsen i Lübeck och levde i exil undan nazistregimen innan han återkom till Tyskland och inledde en politisk karriär i SPD. Han blev känd som Berlins regerande borgmästare under en period av spänningar under Kalla kriget. 1969 valdes han till förbundskansler varpå han initierade den nya tyska Östpolitiken för vilken han fick Nobels fredspris 1971. Brandt var Tysklands första socialdemokratiska förbundskansler, han avgick 1974

Brandt  skriver denna bok i jagform. Han inleder med en skildring av sin triumfatoriska infart i New York längs Broadway :

Långsamt for min bil längs Broadway mitt på dagen den 10 februari 1959.Jag stod i den öppna bilen utan att märka kylan och regnet. Färg och form blandades och mina ögon fästes vid vissa färgklickar: flaggorna på gatmaster och lyktstolpar – stjärnbanerets blått, vitt, rött, Västtysklands svart, rött, guld, Berlins rött, vitt. Mängdens bifall var som havets bränning. Spridda rop hördes genom bruset: Hej, Willy…Lycka till Willy!                                —                                                                                                                                         Detta var mitt tredje besök i Amerika.

År 1954 var jag där för första gången – som riksdagsman – och upplevde hela vidden och de väldiga möjligheterna hos denna kontinent, en gäst som vid sitt studium av landet och allt vad det har att erbjuda knappast förmådde smälta de med sådan generositet uppdukade håvorna .                                                                                                            —–                                                                                                                                      ”Jag kom nu som särskild budbärare, av omständigheterna tvingad att framträda för Berlins och frihetens sak på Washingtons världsbehärskande scen.

I lika hög grad som Karl XIV  JohN skulle WB kunna utbrista:

Ingen har fyllt en bana, liknande min