Det har ju varit ”full rulle” med släktsammankomster under juli
MEN
icke desto mindre har det blivit läst en hel del
(lånad av änkegrannen)
Baksidestext:
I Laterna magica skildrade Ingmar Bergman sin far och sin mor ur egen barndomsvinkel: fadern som svart stränghet, modern som ljusgestalt, båda oåtkomliga.
I Den goda viljan söker han en annan bild. Denna fria berättelse tar sin början 1909 och avslutas ett knappt decennium senare då en ung prästfamilj som lever i konfliktladdad kärlek väntar sitt andra barn, han som en gång ska skriva Laterna Magica.
Ingmar Bergmans stora berättelse är skriven för film. Men med den berättande prosa som frigjordes i självbiografin och i den nya förståelsens ljus har Bergman här skapat ett gestaltande prosaverk, som utan överdrift kan kallas en av de stora svenska kärleksromanerna.
IB skildrar fängslande, det märks att han är van att skriva filmmanus,
sina föräldrars historia,
MEN
liksom i Laterna magica är det psykologiska samspelet väldigt främmande jämfört med mina livserfarenheter…
Ja, i Ingemar Bergmans äktenskapsdramer känner väl inte alla igen sig, men de är nog äkta, för Strindbergs skildringar ligger ju inte långt därifrån. (Likaså Ibsen och Noren)
Konsten att leka, humor och en trudelutt inemellan förbättrar förutsättningarna för ett bra samliv!