Slutligen är den utläst.En storartad läsupplevelse!
Det är dottern Erica, som valt ut kommentarer av TM om Wagner alltsedan 1902 till 1951
i brev, tidningsartiklar, essäer etc.
Det är ju ett enastående fall, ett ämne för sträng intellektuell kritik (detta måste erkännas gång på gång) – denna förening av diktare och musiker, där båda egenskaperna ovillkorligen förlorar sin rena karaktär och blir något annat än de brukar vara , i större eller mindre skala. Wagner var musiker som diktare, och diktare som musiker. Hans förhållande till dikten var tonsättarens; musiken tvingade hans språk tillbaka till ett primitivt stadium, och utan musik är hans dramer ofullgångna dikter, och hans förhållande till musiken var inte rent musikaliskt utan litterärt i den meningen att det bestämdes av musikens andliga och symboliska innehåll, dess suggestiva mening och betydelse.”
OSV,OSV;
Thomas Mann är ju nittonhundratalets store tyske berättare –
med underbara verk som Buddenbrocks och Bergtagen
Baksidestext:
— Är det en bok om Richard Wagner eller om Thomas Mann vi har framför oss? I varje fall kan den läsas på två sätt: som en utomordentlig Wagnervärdering där beundran sammanvävs med kritik, eller som en samling ännu knappast uttömda dokument till Thomas Manns inre biografi. Båda läsarterna ger en gripande föreställning om hur fascinerad han var av Wagners verk, en förtrollning som han aldrig förnekade, inte ens i faser av skarpaste ogillande. Vad som här samlats vittnar både om den konstinstinkt och konstnjutning han vunnit genom musikern och teatermannen (vars teorier han förkastade), och om vilken kritisk distans – till denne andre ”trollkarl” – han förstod att bevara som konstnärlig och etisk uppgift.
En STOR liten BOK!