Denna deckare hör till dem som jag plockat på mig i samband med gästande hos äldste sonen. Jag har när jag behövt litet avkopplande läsning börjat flera gånger men lagt den ifrån mig, eftersom inledningen är litet omständlig – mest bestått av panegyrisk skildring av naturskönheten i Bretagne.

MEN

Häromveckan kom jag så igång…

Efter cirka 50/316 sidor börjar det bli spännande. Det är inte bara en 91-årig hotell- och restaurangägare som mördats, utan även en tavla som försvunnit. Pont-Aven visar sig finnas i verkligheten och vara det som den beskrivs som:

Until the mid-19th century, Pont-Aven, named after the river that runs through it, was known for its mills and its port. With the advent of the railways along came tourism and in the 1860s some American painters discovered the village. Word spread throughout the artistic community about its merits and in 1886 Paul Gauguin arrived for the first of several stays; in 1888 he met fellow artist Émile Bernard and the École de Pont-Aven art movement, which focused on colour and symbolism, was born. 

Etablissemanget 91-åringen ägde, the CENTRAL, hade gått i arv från hans mamma, som var innehavare under tiden Gaugain och hans konstnärsvänner tillbringade tid i Pont-Aven.

Anledningen till att jag undrade om Pont-Aven fanns i verkligheten var den sällsamma tonen i beskrivningen av detektiven ”kommissarie Dupin” och hans medarbetare – det verkade litet konstruerat.

OCH

det är det

MEN

inte på det sättet

Författarnamnet  Jean-Luc Bannalec visar sig vara en pseudonym för en 

TYSK , Jörg Bong  och boken hette

Bretonische Verhältnisse – Ein Fall für Kommissar Dupin

när den gavs ut på tyska 2012.

Sedan dess har det kommit två till – de ska jag se till och läsa vad det lider!