Så har jag läst ännu en underbar bok av PO Enquist.
Jag är helt enig med
DÄRTILL:
Jag läste ju Axel Munthes ”Boken om San Michele” redan 1953, då jag ju även på min första italienska resa besökte detsamma. AM berättar i boken hur han under sin praktiktid i Paris besöker La Salpêtrière, och Charcots föreläsningar. Han uttrycker sig kritiskt till vad han får uppleva.
På hösten 1953 startade jag mina medicinska studier och blev medveten om vilken insats Charcot och hans lärjungar (ex Sigmund F. som han kallas i PO:s bok!) gjorde för neurologin – även om just CH:s och Blanche´s paradnummer HYSTERIN var ett misstag – vilket Charcot själv mot slutet kom på.
Blanche Wittman, kvinnan på bilden ovan, medvetslös i Babinskys armar, är bokens Blanche. Hon blir sedermera via La Salpêtrières röntgenavdelning assistent till Marie Curie, bokens Marie.
Trots att boken berör ett ”svårt” ämne är den väldigt lättläst,
Om du inte redan har lovat bort boken till någon, lånar jag den gärna! Låter mycket intressant, och eftersom du säger att den är lättläst går den kanske att varva med mina studier!
Från och med nu är boken DIN
MEN
Att jag hade så stor behållning av den beror mycket på att jag läst
Boken om San Michele och en
Osalig ande
http://vikeningarna.blogspot.se/2011/01/das-lesen-axel-munthe.html
SÅ
Jag tycker du ska läsa åtminstone Boken om San Michela FÖRST
En osalig ande tog mig minst lika lång tid som Moby Dick – dert blev en femtan blogginlägg…