Jag har ju föresatt mig att läsa fyra böcker i månaden.
OCH
Det har jag ju gjort, men inte just i den ordningen jag har planerat …
En diktbok som
En tid i Xanadu
måste dessutom läsas med tålamod och eftertanke och tar sin tid!
Lars Gustafsson (LG) är en författare som smugit sig på mig.
Jag lade först märke till honom som krönikör i DN på sextiotalet. Det var strax innan vi bytte till SvD eftersom vi ansåg att DN blivit alltför vänstervriden. Jag tyckte mig lägga märke till att LG också började dra öronen åt sig; i just den krönikan som gjorde bestående intryck på mig uttryckte han ungefär:
”Tidigare var jag helt inställd på FRIHET, ända tills jag förstod att den frihet jag TAR, tar jag alltid från någon ANNAN”
Strax efter, (1971), kom första boken i pentalogin ”Sprickorna i muren” ut, nämligen Herr Gustafsson själv. Även om sjuttiotalet var den period i livet då jag hade minst tid för skönlitteratur, läste jag den med stor fascination och även Yllet och med alldeles särskild behållning Sigismund. Tennisspelarna har ju fått en särskild blogg.!
Nu när jag läser hans dikter så här på gamla dar upplever jag en ”själarnas ” gemenskap!
– Vi är nästan jämnåriga (LG född 17 maj 1936)
– Vi har båda f(r)ötterna i den svenska mon (Han i Västmanland, jag ju i Kronoberg)
– Vi är båda de första i släkten att få en akademisk utbildning etc mm mm
DÄRFÖR
går dikterna i En tid i Xanadu rakt in i både hjärna, hjärta och mage på mig!
som
GYMNASIUM
Det var egentligen bara fyra korta vintrar.
Med Thomas Mann och Hesse
och grekiska grammatiken.
Och biografen Skandia.
Sånt går fort numera.
Men då, på den tiden
var alltsammans så stort, så långt
som ett halvt liv.
Cyklarna där låsen rostade.
Det innersta av dess rostande cykellås:
Ett av de ställen
som vi inte studerade
tillräckligt noga.
Lars Gustafsson har en blogg:
Det senaste bidraget
För att få ordning på alla inlägg jag skrivit om LG de senaste åren har nu jag sammanfört dem till en KATEGORI: Lars Gustafsson