MEN

När jag väl kommer fram till MESTA och huset som är lika välfyllt när det gäller böcker som mitt, kunde jag inte gå förbi det goa, goa smörgåsbordet…

UTAN

blev fast i denna utomordentliga redogörelse för  ”Nordens korsriddare”.

När jag så hade läst en tredjedel dök
denna ouppsprättade (sic!) bok upp  ”ur högarna” …

Så nu är jag i full färd med den i stället!

Den är ännu äldre än sagorna om det trojanska kriget. I motsats till dessa fann den dock aldrig en skald med tillräcklig auktoritet för att ge den en definitiv form. Det diktades många epos om argonauterna, bland annat skall atenaren Epimenidis på 500-talet ha åstadkommit en Argonautika på 6500 verser, men den har i likhet med så många antika verk gått förlorad. Skalder sådana som Homeros och Hesiodos, historiker från Herodotos till Arrianos, de stora tragöderna Aiskylos, Sofokles och Euripides, poeter sådana som Pindaros och Teokritos återberättar episoder ur argonauternas äventyr eller hänvisar till dem, men sagan bildar inte hos dem en sammanhängande helhet och de olika versionerna är motsägelsefulla. Under hellenistisk tid, när den grekiska litteraturens spridda skrifter samlades i de stora biblioteken i Alexandria och Pergamon började man på mera litteraturhistoriskt sätt intressera sig för sagorna. Man skrev inte bara lärda utredningar, så kallade scolier, om argonautsagans källor, eller granskade dess verklighetsunderlag. Ur den alexandrinska skolans svärmeri för den homeriska enkelheten och ur det växande intresset för mysteriereligionen föddes ett antal nya försök att ge Jasons färd episk form. Mest känt är det diktverk, som överbibliotekarien vid ptoleméernas bibliotek, Apollonius från Rodos (född omkring 295 död omkring 215 f.Kr) författade, ett epos som samtidigt är den detaljrikaste och fullständigaste återberättelsen av sagan som vi äger.