För ett år sedan var jag i full färd med att redovisa mitt läsande av Bengt Jangfeldts En osalig ande. Det krävde ju mer än sju inlägg.
Genomgången av Axel Munthes öden och äventyr under hans liv 1857-1949, blir ju samtidigt en belysning av Europas kulturelits.
Jag har nu förtjust avverkat den första:
Min barndom.
Böckerna som återfunnits i vårt ackumulerade bibliotek visar sig ingå i Bra Böckers klassikerserie utgivna 1981, och försett både av ett aktuellt Förord och på försättsbladet en kort biografi.
Gorkij hette egentligen Aleksej Pesjkov. När han på 1890-talet fick publicerat berättelser från sitt kringströvande liv i Ryssland valde han pseudonymen Maksim Gorkij. Maksim efter den tidigt bortgångne fader. Gorkij är ett adjektiv som betyder ”bitter”.
Ur förordet:
Det trotsigt romantiska draget i Gorkijs tidigare författarskap tolkades av kritiker ur den arbetarrörelse som på 1890-talet började växa sig stark som en ”revolutionär romantik”, som en ”marxistisk utmaning” av det tsaristiska samhället. Gorkij hade i för sig ingenting emot den tolkningen men han tillade:”Ni kallar mig alltså marxist!. Ja, men inte en marxism enligt Marx utan en marxism som bultats in på mitt eget skinn”
Liksom tidigare omläsningar av klassiker frapperas jag av hur utomordentligt STOR litteratur detta är!
Gorkij var ju född 1868, för 144 år sedan; den barndomsvärld han beskriver är ju socialt och ekonomiskt en helt annan en vår, men ändå känns hans barnsliga klarögda beskrivning av vad som händer, hur han bemöts och reagerar på de vuxnas handlande, så välbekant.
Jag kommer att tänka på Leif GW:s rapport från sin uppväxt – hur en överbegåvad envis pojke – blir missförstådd och ifrågasatt.
Gorkij blev tidigt faderlös, uppfostrades av en tyrannisk morfar och en glad och spännande historieberättande, men alkoholiserad mormor i ett Ryssland, där det var en självklarhet att prygla och misshandla barn och hustrur vid minsta misshaglighet och visst inte att man skulle gå i skolan lära sig läsa…
Jag kommer att tänka på psalmen:
Ett litet fattigt barn jag är men glad jag är ändå…
Den lille Aleksej låter all denna misär och elakhet liksom rinna av sig, erinrar sig glasklart de goda stunderna:
”Vi satt länge tysta. Det var en mild afton i de melankoliska indiansommardagarna när allt ännu blommar men vissnar och bleknar för varje timme, när sommarens alla starka mättade dofter redan fördunstat och det bara luktar kall fuktighet. Luften är sällsamt genomskinlig och kajorna flockas under det rödskimrande himlavalet. Allt är tyst och förstummat. Varje ljud – en fågels kvitter, prasslet av ett fallande blad – förefaller som ett högljutt buller och kommer en att förskräckt spritta upp för att åter sjunka tillbaka i tystnaden – den har omslutit hela jorden, ens bröst är räddat av den.
I sådana stunder blir tankarna renare och skirare än annars, men de är tunna och genomskinliga som spindelväv och låter sig inte fångas i ord. De blossar upp och försvinner som fallande stjärnor, men de hinner i alla fall bränna in i själen ett obestämt vemod, väcka den som med en smekning och försätta den i ro. Det är nu den börjar anta sin form för livet”
Alla de tråkiga yttre händelserna med sjukdom, misär och elakhet är bara antydda, mest som undran och fundering över vad som ligger bakom, vad som egentligen skett och varför, medan minst en tredjedel av skildringen består av sådana här beskrivningar av naturens skönhet och behag.
Nu gläds jag åt att ge mig i kast med nästa volym innehållande såväl:
Ute i världen
SOM
Mina universitet!
