Kl 17.04 29 februari
Vindstilla med en temperatur på + 8-9°
Vårljuset har nu definitivt infunnit sig,tjälen gått ur jorden. Den vid nyår proklamerade intensiva läsperioden går mot sitt slut. 2011 kunde jag summera 32 lästa böcker. Under detta års två första är jag uppe i nio-och en-halv!
Sista kapitlet, det, elfte, benämnt Zarathustra är 24 sidor långt (av bokens 291), uppdelat på 9 numrerade avsnitt. Har man läst boken så långsamt och begrundande som jag är det ganska lätt att förstå dessa sammanfattande reflexioner
MEN
Nästan omöjligt att koncist sammanfatta!
Ex ur avsnitt 2:
”Tänk er” sa Alfred Liljeström, som på Teknis undervisade några hundra pojkar och en flicka i tillämpad matematik, ”att en gammal hästkrake drar sitt lass längs en väg den lunkat hundratals gånger. Allt är välbekant, varenda träd står där det brukar. Världen är lugn och begriplig. Men så en dag har en spjuver huggit av en enbuske och stuckit ner den i diket, just efter en kurva. Hästen blir skrämd och faller i sken.
”Ni är denna gamla hästkrake. Ni hr dresserats i matematik och därför tror ni att ni begriper derivator och integraler. Om jag nu skulle demonstrera ett förfaringssätt ni aldrig hört talas om, konform avbildning till exempel, så skulle ni som hästen skygga, tappa ert lugn och klaga att ni ingenting begriper. Det första ni ska lära er är att ni aldrig kan begripa. Det finns ingen Gud som skapat de räknemetoder jag ska lära er. De är påhittade av någon person med praktiska intressen och de har förts vidare eftersom de underlättar ingenjörers arbete.
—–
”Fråga mig aldrig varför, lär er bara hur.
” Den historiska metoden skulle förresten ge er en falsk känsla av trygghet. Det är bättre ni med en gång lär er den mänskliga kunskapens art. Det historiska är en slump. Någon har handlat på ett visst sätt och andra har gjort likadant; det ligger i vår natur att imitera. Vår känsla av sunt förnuft, av förmåga att behärska en värld, är bara summan av en mängd tillfälligheter vi gjort till en vana.
—–
Men vad har Liljeström med Zarathustra att göra? Jo, den kunskapsteori han framförde som inledning till sitt svåråtkomliga ämne var densamma som Nietzsches. Jag sade tidigare, i likhet med många andra, att Nietzsches verk består av småbitar. Det finns ingen systematik i den filosofiska eller poetiska framställningen, men det hindrar inte att en enhet kan upptäckas i mångfalden. Nietzsche var en självständig man, han uttryckte egna tankar, inte andras, och vad han sade var därför en spegling av hans eget psyke – en organiserad enhet som alla andra psyken. Det finns därför ett sammanhang i hans verk, och det första man måste begrunda för att komma in i det är hans nihilism:
i korthet att det inte finns några absoluta sanningar inom moral, religion, vetenskap.
”Vi skall därför inte leva utan värderingar, men vi måste inse att värderingar är praktiska hjälpmedel, konstruerade av oss själva.”
Litet spridda citat i de följande avsnitten:
5:Wilson Knight har också skrivit en bok med den överraskande titeln Christ and Nietzsche*. Man skulle kunna tro att Wilson Knight velat framställa ett polärt motsatspar, men så är icke fallet. Han läser Så talade Zarathustra som ett nytt evangelium och vill understryka likheterna mellan den ursprunglige Kristus och Nietzsche/Zarathustra
* Jag har åtminstone lärt mig STAVA till Nietzsche
9: ”Skälet till att Nietzsche misslyckades – liksom Joyce, Hesse, Hemingway – är en viktig aspekt av huvudtemat i min bok. Omgiven av småskurna, de övermåttan förnuftiga, ”fågelskrämmorna i livets träd”, satsade N. liksom de andra på en återpendling till Dionysos.
—
Måste vi verkligen i blindhet pendla mellan ytterlighetslägen? Vi behöver Dionysos Barbaren, men skulle inte dikten kunna hjälpa oss att ta in honom i vårt medvetande?
Allting finns hos Lasker: analysen av våldets två former och bådas förkastande, insikten att spänning intensitet känsla finns i ännu högre grad i det av förnuftet genomlysta skeendet i det ofulländliga.
Men vi minns att den integrerade Lasker var ”ytterst irriterande för schackspelaren”.
De flesta vill inte bli störda.
Das Ende