Jag har ännu inte läst andra avsnittet av Bronshästarna men, min vana trogen, har jag flera böcker på gång för att tillfredsställa mitt tillfälliga ”mood”.
Så nu har jag avverkat ytterligare en statsministe, nr 17/22. Jag påpekade redan när det gäller Erlander att hans gärning har jag ett personligt förhållande till,

Författare är Olle Svenning, ledarskribent i Aftonbladet och under tidiga år, på Erlanders tid, medarbetare på dennes kansli.

 Han avslutar sitt Förord: 
” Jag följde som politisk kommentator detta 1970-tal. Att återvända till den perioden var lockande, inte minst för att betrakta tiden ur Thorbjörn Fälldins perspektiv,
Många har delat med sig av kunskaper och erfarenheter. Jag vill tacka alla. Ett särskilt tack till Solveig och Thorbjörn Fälldin som så generöst tog emot för långa samtal i sitt hem i Ås.”

Redogörelsen blir, genom att Fälldins uppväxt, skol- och bildningsgång fram till 1950-talet är föga berörd, opersonlig.

Den inleds med en analys av ”Tiden” dvs 70-talet :

Thorbjörn Fälldin förvandlade svensk inrikespolitik. Med honom som dominerande gestalt lyckades borgerligheten 1976 avsluta den mer än fyra decennier långa socialdemokratiska regeringshegemonin.

På sidan 43 blir TF statsminister.

 DÅ hettar framställningen till!

Problemen med kärnkraft eller inte minns jag ju tydligt. Äldste sonens engagement i Vattenfalls tyska verksamhet har ju gjort att jag så här drygt trettio år senare igenkännande följt Angela Merkels 

Bekymmel med Krümmel…

Däremot uppfattade jag inte på den tiden vidden av den ekonomiska krisen. Palme hade ju talat om ”det dukade bordet” – som i stället var ett konkursbo orsakat av alla löneökningar för de talrika LO-grupperna, samtidigt som storstilade satsningar på Stålverk 80 mfl visade sig vara floppar.:

” Stålindustrin bedömdes likt varven vara på väg mot undergång, oförmögen att klara konkurrensen med Brasilien och Sydkorea. Ägargrupperna var på väg att ge upp. Statliga NJA gick med kraftiga förluster, som tvingade regeringen till ständiga bidrag. I Borlänge ville Wallenberg och Stora Kopparberg göra sig av med Domnarvets Jernverk i Oxelösund. Fälldinregeringen förhöll sig inledningsvis avvaktande, hämmade av folkpartisters och moderaters skepsis mot statliga insatser. Åsling lät bygga SSAB, Svenskt Stål AB. Efter en längre omstrukturering och ett antal nedläggningar utvecklades bolaget framgångsrikt. Nils G. Åsling kallar SSAB sin mest lyckade insats.”

LO blev utmanat av SAF sedan Curt Nicolin 1976 blivit dess ordförande, han förklarade sig 1980 beredd ta konflikt på arbetsmarknaden.

 U 137

För sitt hanterande av den grundstötta ryska U-båten i Karlskrona skärgård får Fälldin beröm

Det mest intressanta är att läsa om den bristande personkemin mellan Palme och Fälldin!:

Konflikten mellan de båda partiledarna har ofta psykologiserats och beskrivits som Palmehat mot Fälldin, eller som centerledarens revansch mot den socialdemokratiska överhet som Olof Palme ansågs representera.

I Dieter Strands ”Med Palme. Scener ur en partiledares liv ”säger Palme: ”Det är inte fråga om hat. Det är en fråga om ohederlighet. Mannen är ohederlig. Jag menar inte att Fälldin vill lura sin granne. Han är politiskt ohederlig. Det trodde jag inte först. Men nu ska jag inte låta lura mig mer.”

Centerpartister, exempelvis Gösta Gunnarsson, betonar att Fälldin från början inte var negativ till Palme, snarare respektfull, till och med beundrande. Gunnarsson daterar Fälldins vrede mot Palme. Den uppstod när han 1974 erbjöd centerledaren att bli landshövding i Västernorrland. Fälldin uppfattade förslaget som ett illa maskerat försök att göra sig av med en besvärlig motståndare. Han blev kränkt av Palmes initiativ.

Efter valnederlaget 1982 gick det utför med hans popularitet även i det egna partiet och han avgick 1985:

Han mer än antyder att en kupp iscensattes mot honom. Spår leder mot LRF, bland annat en av Fälldins före detta medarbetare i statsrådsberedningen. Fälldin ser dock främst de unga centerpartisterna som organisatörerna bakom hans påtvingade avsked.

Han förlåter dem aldrig, och han vägrade i mer än halvtannat decennium att besöka en centerstämma.Han kom först när barndomsvännen Haralds dotter Maud skulle bli ordförande.