Jag har under det gångna året skattat mig lycklig att jag köpte och hittills hunnit läsa 17/22 häften om Sveriges statsministrar. Parallellt med att jag fått följa den svenska demokratins födelse tillsammans med de män som varit ansvariga för den, har ju motsvarande skeende inträffat i länderna i Mellanöstern. Grunden till Folkhemmet, som för oss som var unga på 50-talet, kändes självklart , lades ju under 20-talets turbulenta tid.
Jag har glatt mig åt sansen, modet och statsmannaskapet hos män som Branting, Edén, Sandler, Per Albin och Erlander, och när jag förstått hur nära det har varit att vi fick en kommunistrevolution 1917 eller gick Tysklands väg på 30-talet.
När Håkan Juholt den 25/3 2011 blev vald till Partiordförande hade jag just läst den om Edén
Jag har inte, allteftersom jag avverkat de följande fram till Fälldin, kunnat undgå att registrera skillnaden….
Det blåser igen och den här gången var Juholts insats i partiledardebatten långt ifrån lika oantastlig som i oktober.
Visst, han får in en del svingar på Reinfeldt och han står pall när den borgerliga kvartetten anfaller. Men det är något som saknas, Håkan Juholt blir aldrig konkret.
Hans anförande är i princip högläsning ur partiets budgetmotion från i höstas – med alla sakpolitiska förslag kirurgiskt borttagna. Håkan Juholt målar med den breda penseln och tecknar en storslagen exposé över partiets färdriktning. Han håller sitt kongresstal, en gång till.”
Du menar Jonas Sjöstedt: Han är briljant. En fantastisk retoriker.Hade han varit socialdemokrat så hade han blivit statsminister, nu får han nöja sig med att ta 10 % av väljarna, så tar SD 9-10 % och KD misslyckas nå 4 %. Det blir en helt ny politisk karta.
Jag såg Göran Greider i morse som försvarade Juholt och sa att det var MEDIERNAS fel att Juholt hamnat i blåsväder. Det säger en del om Göran Greiders människokännedom …