Så har jag avverkat årets första bok! Jag fick den i julklapp av en svärdotter. Det är en väldigt ”trivsam”, lättläst bok – men svårbeskriven. På Google har jag hittat en amerikansk recension, som kräver åtskilliga rader för att återge innehållet!
Bl.a:
These two characters provide the double narrative of The Elegance of the Hedgehog, and you will — this is going to sound corny — fall in love with both. In Europe, where Muriel Barbery’s book became a huge bestseller in 2007, it has inspired the kind of affection and enthusiasm American readers bestow on the works of Alexander McCall Smith.
”Still, this is a very French novel”
Vi får möta innevånarna i ett exklusivt bostadsrättshus i Paris. Huvudpersonerna är den 54-åriga portvaktsfrun och yngsta dottern (12) till en av de förmögna familjerna – ”salongsbolsjeviker” – fadern är politiker på vänsterkanten. Det huvudpersonerna har gemensamt är att de är exceptionellt intelligenta, men desillusionerade – saknar ”bekräftelse”, och döljer sitt rätta jag för omvärlden (som en igelkott!)
Portvakten, som är änka, har förskansat sig bakom en skickligt uppbyggd roll som banal och vulgär – har ständigt TV:n på och svarar korthugget och enfaldigt – samtidigt som hon i ett inre rum, dolt för allmänheten, sitter och läser Tolstoj, Marx och Husserl.
12- åringen för journal över hur hon upplever tillvaron och sin omvärld – är besviken, finner fortsatt liv meningslöst, och har bestämt sig för att ta livet av sig på sin 13-årsdag.
Det som ruskar om denna värld är att det plötsligt flyttar in en äldre förmögen japan, som genast genomskådar bägge två – portsvaktsfrun när hon reagerar på ett grammatiskt fel som säges:
”Med forskande blick.
Och samtidigt vänder han sig till mig.
– Kände ni familjen Arthens? Det lär ha varit en mycket speciell familj, säger han.
– Nej, svarar jag avvaktande, jag kände dem inte särskilt väl, det var en helt vanlig familj.
– Ja, en lycklig familj, säger madame Rosen, som har svårt att dölja sin otålighet.
– Alla lyckliga familjer liknar ju varandra, mumlar jag för att dra mig ur samtalet, det är inte mer med det.
– Men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis, replikerar han och tittar konstigt på mig, och plötsligt ryser jag till för andra gången. ”
Till yttermera visso kommer hennes katt förbi och japanen,som visar sig heta Kakuro Ozu frågar vad han heter.
Katten heter Leo …
Det slutar med att Monsieur Ozu bjuder hem både Renée (54) och Paloma (12)på te, de blir vänner osv
Det nöjsamma är att ta del av bådas reflekterande över tillvaron, med de andra familjernas beteende som relief.
Som läsare känner man sig bildad när man t.ex. kan identifiera citatet ovan.
Man får också en förklaring till VARFÖR Renée blivit så bitter och mån om att förespegla obetydlighet.
Genom Kakuros invit till gemensamhet tänker båda om och vågar tro på att det goda existerar!
En riktig Feel Good-roman