Jag har berättat om min fars stora konstintresse. Vi hade ju inte råd att resa till Mallorca eller ens Stockholm – vi åkte till Köpenhamn och gick på Statens Museum for Kunst, åt smörrebröd och avslutade på Tivoli innan vi tog tåget hem igen.
Detta sätt att umgås har ju, nu när jag har merparten av barnbarnen i Mälardalen och den yngste är 9 år, blivit en modell för mina Stockholmsbesök
När jag tidigt i höstas började planera årets julvistelse blev jag hänryckt när jag upptäckte att Nationalmuseums vinterutställning innebar att jag för första gången i livet hade chansen att se tavlor av Ilja Repin.
Plötsligt hör jag i andanom min far entusiastiskt beskriva sin beundran för denne konstnär – det är 40-tal, jag är 12-13 år.
Det är ju efterkrigstid och Stalin är i färd med att bemäktiga sig Öst-Europa så att komma till St Petersburg Leningrad är ju otänkbart!
PS: Gott NYTT ÅR! den blyga
En fantastisk utställning! Inte minst fick jag till min stora glädje se tavlan med kosackerna.
Pingback: Äntligen | Vikeningarna funderar