Jullovet 03/04 läste jag Coetzee´s Pojkår. (Killen hade ju gått och fått Nobelpriset 2003) 

Jag skrev som tillsagt en recension:
Författare :    Coetzee
Titel        Pojkår
Köpt i pocketversion från Bokus. Läst mellandagarna 03/04
Sedan förärat den till Lotten i 40-årspresent!
Liten lättläst bok. Mycket intressant skildring om författarens  minnen från sin”latens”, dvs åren 7-13år.
Han härstammar från en boerfamilj i SydAfrika som dock via pappans juridikstudier och deltagande i första världskriget solidariserat sig med den engelska kulturen. Han är 1/2 pojkar. De bor i en mindre stad, i ett småborgerligt område. – Han går i en skola för vita men med olika klasser för afrikander och engelskspråkiga.Under hans tidiga skolår rapporteras på ett torrt humoriskstiskt sätt om olika kulturella missförstånd.
Han reflekterar mycket om förhållandena för de svarta, religionstillhörighet och de vuxnas inre drivkrafter. Han är mycket bunden till mamman – men samtidigt kritisk och rädd för sitt känslomässiga beroende av henne.
Bäst trivs han när de hälsar på pappans släktingar som har en farm.
När han går ut grundskolan antyds det att han varit mycket uppskattad av en lärare – men dennes uppmuntran förspills eftersom fadern väljer att flytta till en större stad och återuppta sitt advokatyrke. I den nya staden blir han inte mottagen i någon kvalitetsskola, utan får nöja sig med att gå i en skola som några katolska munkar driver och där han inte känner sig tillräckligt stimulerad, snarare uttråkad.
Sista kapitlet 19 handlar om mammans moster Annas begravning, pappans  misslyckande och alkoholisering och slutligen anas ett pubertalt uppvaknande från beroendet av modern.

Jag har tydligen inte skrivit något omdöme mer än ”Lättläst” och ”Mycket intressant skildring”, men minns att jag var glad över hur lättillgänglig och samtidigt BRA den var. Vi var ju inte bortskämda med sådana val av Svenska Akademin kring sekelskiftet!

visade det sig att Solvey Bergdahls  svärson var översättare och översatt bl.a. Coetzees böcker till svenska. Hon har skänkte mig Pojkår och åtskilliga i hans övriga produktion.

OCH

Nu när jag skulle ta tåget till Eskilstuna, bestämde jag mig för att snåla på bagagevikten, och valde ut den tunnaste pocketboken som reselektyr. Det visade sig vara 

Scener ur ett liv i provinsen:2

189 sidor

Den är utgiven 2003, men INNAN han samma år tilldelas Nobelpriset. Bland baksidans citat från diverse tidningsrecensioner finns Vi´s :  
Ungdomsår går fort att läsa men är värd ett långsamt avnjutande…

Det är på pricken!

Läsande flyger jag fram över sidorna. Han är 20 år som de första 50 sidorna  studerar engelska och matematik vid Universitetet i Kapstaden, samtidigt som han har en massa ”extraknäck” bl.a. som biblioteksvakt och privatlärare.

Det som är hans helt överskuggande intresse är sex och litteratur. Hans förhållande till diverse kvinnor beskrivs varvat med hans litteraturstudier. Hans favoriter är T.S.Eliot och Ezra Pound.

Han drömmer om att bli poet.  För att förverkliga detta flyttar han till London:

Det finns två kanske tre platser i världen där livet kan levas i sitt fullaste mått: London Paris och kanske Wien. Paris kommer först: kärlekens stad, konstens stad. Men för att bo i Paris måste man ha gått i en överklasskola där man läser franska. Vad Wien beträffar är det en stad för judar som kommer tillbaka för att göra anspråk på sitt rättmätiga arv: logisk positivism, tolvtonsmusik och psykoanalys. Därmed återstår London, där sydafrikaner inte behöver gå med identitetspapper och där folk talar engelska.

Men han blir ju tvungen att skaffa sig ett arbete, både för att försörja sig och för att få uppehållstillstånd: Han blir programmerare på IBM. Men han misstrivs – det blir inte tillfälle till mycket mer än arbete – och den stora kärleken , (som skall förlösa poeten inom honom) uppenbarar sig ej. Över huvudtaget känner han sig alltjämt ”udda”, och är övertygad om att det också är så andra ser honom.

Han fortsätter med sina två intressen: kvinnor och böcker, nu även film.
Han upptäcker BBC:s program 3:

I serien ” Poeter och poesi” samtalar man om en ryss som heter Joseph Brodsky. Han blev anklagad för att vara en samhällsparasit och dömdes till fem års straffarbete i ett läger på Archangelskhalvön i kölden uppe i norr…  Straffet är fortfarande inte avtjänat. Samtidigt som han sitter i sitt varma rum i London och smuttar på kaffe och knaprar i sig sin desset på russin och nötter, sågar en man i hans egen ålder, en poet som han själv, stockar dagen i ända, vårdar frostbitna fingrar, tätar stövlarna med trasor och lever på fiskhuvuden och kålsoppa.

” Mörkt som det inre av en nål”, skriver Brodsky i en av sina dikter. Han kan inte få de orden ur tankarna.

—

Uteslutande på grundval av de dikter han hört i radion känner han Brodsky, känner honom utan och innan. Det är sådant lyrik är i stånd till. Lyrik är sanningen. Men Brodsky vet inget om honom i London. Hur ska han kunna meddela den frusne mannen att han är med honom, står vid hans sida dag efter dag?

Han säger upp sig på IBM. Men efter ett antal dagdrivande månader i sommar-London riskerar han utvisning och söker på nytt anställning som dataprogrammerare, denna gång International Computers.

Det innebär att han måste bosätta sig på landet, i Berkshire. Han trivs bättre med arbetsmiljön på IC.
Han spelar cricket med arbetskamraterna, och sedan han fått glasögon ser han bollen och visar sig vara  en synnerligen duglig cricktspelare etc.

När jag har ca 30 sidor kvar släcker jag nattljuset. Vaknar som vanligt vid 1/2 fyra-tiden och får för mig att läsa ett (av de korta) kapitlen

OCH

sedan kan jag inte sluta, utan läser och läser 

  to the bitter end.

Förra gången jag sträckläste ”på detta viset” nattetid var 1956 då jag läste Frans G: Röde orm!