Ibland trotsar jag alla uppgjorda planer och sticker
emellanmed t.ex.:
Nu har Mahmud II dött och hans son Abdülmecid har övertagit tronen. Strax efter rekvireras Yashim till hovet. Han får i uppdrag av sultanen att efterforska om det stämmer att det finns ett porträtt målat av Bellini, som föreställer Mehmet II Erövraren och som sägs vara till salu i Venedig.
Vizieren, Resid Pasha, visar vid avskedet dock tydligt sitt ogillande – han antyder att det är bäst att komma fram till att porträttet aldrig existerat.
Ett porträtta av Giovanni Bellini
Yashim och hans vän, den polske ambassadören, rådslår – hur lösa detta dilemma?
Slutligen skickas Palewski, omvandlad till en amerikansk konstsamlare ”Signor Brett” till Venedig – utrustad, med för honom, ovant (och angenämt) mycket pengar, till Venedig för att försöka luska ut om tavlan finns och är till salu.
Goodwin får ett utsökt tillfälle att beskriva livet i Venedig på 1840-talet – då det var en del av Österrike sedan Wienkongressen 1815 (1866 blev det en del av det enade Italien) – ett Venedig som mist sin forna glans och rikedom, men där de gamla patricierna lever kvar i sina fallfärdiga palats som fortfarande gömmer (?) rikedomar.
Ett tag tycker jag det går i tomgång – förvirrande många människor dyker upp som mördas – ingen ordning alls i relationen mellan den österrikiska polisen och den lokala, italienska
MEN
så dyker en mystisk tiggare upp som visar sig vara Yashim och så är det igång igen!
Liksom i tidigare böcker avlöses fäktdueller, besök på
Florians, bovjakter simmandes i kanaler med stilla måltidskonferenser där man i detalj får följa
Yashims bestyr från inköp, skalande av lök till färdig rätt. Det är också fascinerande hur Goodwin kan väva in historiska fakta i den fantasifulla intrigen.
Denna gång Hertigen av Naxos:
Sultanen Selim II (1524-1574) skänkte den äldsta och den vackraste av alla Österländska latinska provinser till sin protegé Josef Nazi, en judisk lycksökare, bankman, som härstammade från portugisiska judar som hade konverterat till kristendomen och tagit det portugisiska namnet Joao Miquez. Naxos judiske hertig besökte aldrig sitt hertigdöme under de 13 år som han härskade över det. Han var endast intresserad av att håva in skatterna och hade en person han litade på i sitt ställe, Francesco Coronello, som fick styra över de öar han fått av sin vän Selim II. Nazi bevarade de gamla traditionerna och de latinska reglerna. Men med den nya sultanen Murat III (1574-1595) försvagades härskarens makt och slutligen dog han efter att ha blivit stenad år 1579.
OCH
Αρχιμήδης Ψαµµίτης,
*
Man ska nog vara historienörd som jag och dessutom VARIT i både Venedig och Istanbul för att rätt kunna uppskatta denna bok!
Men hur är det, har Bellini målat ett porträtt av Mehmet?
Nej – det tror jag inte – det får man egentligen inte reda på. Det är det som är så fascinerande med Goodwins böcker. Han påminner om Fritjof Nilsson i det stycket – det som verkar osant är sant och vice versa…