På alla sätt var detta tillfälle minnesrikt. Jag var total novis – hade inte ens någon utrustning. I sista stund letade jag fram en gammal träningsoverall som jag i början på 50-talet fick av min far, sporthandlaren. Under kriget och strax efter var det textilransonering, så det var sensation när detta plagg, av märket IDROTT, kom på marknaden. Nylon, stretch etc hade ju ännu ej lanserats – här var det gammaldags, på insidan flossad bomull som gällde. Jag hade använt den flitigt tills jag blev medicine studerande 1953 och sedan mamma och så småningom golfspelare, då andra kostymer gällde.

Det var en vårtävling, troligen i mars. Det stod och vägde mellan vinter och vår. Som det regnade! Jag minns att fältet där bilarna var parkerade, som nyligen hade varit tjälbundet,  blev en enda gyttjepöl.

Vid hemfärden kördes det fast, så i all hast fick man rekvirera traktorer för att dra loss bilar för att alla skulle kunna komma hem…

Min gamla träningsoverall blev snabbt genomvåt, och inte bara det. Bomullsfleecen hade en fantastisk upptagnings förmåga så byxorna blev snabbt åtskilliga kilon tunga. Den gamla resåren gjorde dåligt tjänst så jag måste med ena handen hålla emot så att inte brallorna skulle ramla ner!  (Obs vä hand på fotot) Vägen från sista kontrollen före mål blev en enda lervälling, man sjönk ner till knäna för varje steg i flera hundra meter… 

Jag minns hur totalt utpumpad jag var, jag hade ju ännu ej haft tillfälle att träna upp mig för denna nya sport,

Jag måtte ha stramat upp mig =

Till nästa tävling (Snapparp i Halland) hade jag skaffat mig bättre utrustning från Yngve EK!

Skyltvokabulären vid de stora orienteringstävlingarna var också viktig ny kunskap att tillägna sig, först trodde jag det betydde TorrClosett…