1. Den ryska s.k. februarirevolutionen tilldrog sig enligt svensk tidräkning 8-15 april.1917
När Hjalmar Branting i februari 1917 öppnade partiets tionde kongress slog han fast att kongressen fick lov att ”bli en uppgörelsens dag”. Utgången var tämligen given. Vänsteroppositionen i partiet hade länge förberett brytningen. Metodiskt hade man kritiserat och angripit partiledningen under en lång tid. I bakgrunden fanns den gamla taktikfrågan: Skulle arbetarrörelsen gå den ”parlamentariska vägen” eller välja revolutionära och ”utomparlamentariska metoder”?
Zeth Höglund var den främsta av ledarna i partiets vänsterfalang som tillsammans med Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF) lämnade Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), som skulle komma att bli Sveriges första kommunistiska parti, och medlem av Kommunistiska Internationalen för en tid. Höglund, en god vän till Lenin, var det nya partiets första partiledare 1917–1924.
”Lenin fick tillstånd att resa genom det krigförande Tyskland i ett plomberat tåg, och fortsatte sedan genom det neutrala Sverige. Plomberingen bestod i att två tyska soldater följde med i en egen kupé och vakade över att resenärerna inte kunde kontakta någon på vägen genom landet. Lenin hade själv krävt att han vid ankomsten till hemlandet skulle kunna visa upp detta eftersom han annars skulle kunna uppfattas som tysk agent.
—-
Klockan 09.23 den 13 april anlände Lenin till Stockholm och togs emot av borgmästare Carl Lindhagen, redaktör Ture Nerman och riksdagsman Fredrik Ström. Han avreste 18.37 samma dag. Det rapporterades även att han hade köpt en kostym på varuhuset PUB i Stockholm.
Läs även
Ute i landet ledde bristen på mat till hungerdemonstrationer. Det började 11 april med kvinnor i Söderhamns skärgård, fortsatte med likaledes fabriksarbeterskor i Karlstad, sedan på likartat sätt i Halmstad, Malmö och Söderköpinge.
Den 14 april var det dags för Västervik, Kalmar och Skara.
Kvinnorna i Borlänge anslöt sig till Västerviksresolutionen och avslutade sitt anförande:
Skall hungerpiskan länge vina över oss och våra barn kunna vi inte i längden svara för de åtgärder, som kunna komma att vidtagas.Exempel finnes från vår granne i öster att genom kraftiga åtgärder livsmedelsbristen kan avskaffas. Det måste bli helt slut med systemet Hammarskjöld
Lördagen den 21 april diskuterades livsmedelsfrågan i riksdagen, där CS höll sitt första längre framförande som stadsminister.
Under riksdagsdebatten om livsmedelsfrågan när stadsministern redogjorde för situationen, samlades ett par tusen personer på Gustav Adolfs torg och började röra sig i riktning mot riksdagshuset. Därinne fortsatte dock debatten, men Per Albin Hansson, Hjalmar Branting och Carl Lindhagen ropades fram av folkmassan för att från riksdagshustrappan säga några ord om livsmedelssituationen
—
Efter ett par timmar upplöstes skarorna, utan att missnöjet eskalerat till våld. Social-Demokratens reporter Nils Horney uppfattade dagen som den då Sverige stod på randen till revolution.
Men det tog inte slut härmed. I maj tog potatisen på öppna marknaden slut i Stockholm och det ledde till nya oroligheter. Även i Norrköping och Göteborg var det kravaller:
J.A. Anderssons charkuteriaffär på Husargatan plundrades av ett hundratal personer, som kastade sten och krossade glas mot de poliser som tillkallades. Ropen skallade om att storma affären och ta allt. Folkmassan ville inte skingras trots polisens tillsägelser och därför spärrade polisen av stora delar av Haga. Andelen unga män ökade märkbart under kvällen och efterhand blev stämningen så hotfull att polisen kallade på militär förstärkning från Göta Artilleriregemente.
Hungerkravallerna 1917 Bytet fördelas
Monument på Järntorget i Göteborg
Nästa kapitel är rubricerat : Swartz våndas.
Den 27 april, när läget var som mest spänt i samband med hungerkravallera hade Branting lämnat in en interpellation om rösträtten, som skulle besvaras den 5 juni.
Inför första maj hade
” …många inom högern övergått från att se Hjalmar Branting som ett hot mot det bestående samhället till att se honom som en bundsförvant för det. Carl Swartz och andra i regeringen tog kontakt med Branting för at få honom och andra inom arbetarrörelsen att lugna ner stämningarna inför första maj….
Och Branting levererade
MEN
lämnade ju samtidigt in en interpellation om rösträttens utvidgande!
Hela maj månad tröttade CS ut sina regerings-och partikollegor med ideliga rådslag om interpellationssvaret som skulle levereras den 5/6.
Swartz hade fortlöpande kontakt med Branting under de segdragna diskussionerna, och informerade också den socialdemokratiske ledaren om innehållet i svaret innan det offentliggjordes. Denne hade förklarat att svaret borde vara ”i någon mån tillfredsställande”. Branting hade också bett stadsministern att dröja med svaret, vilket kan ha berott på att Branting själv behövde tid för diskussioner med partibröderna inför mötena om arbetarekommittén och den eventuella storstrejken.
Svaret innebar i princip att rösträttsfrågan inte borde ligga på den nuvarande regeringens bord, utan hänsköts till en fråga för det ordinarie andrakammarvalet till hösten,
ELLER
med
Erik Palmstiernas ord:
Det innebar likväl ett steg från borggården till valurnan!
Mycket intressant läsning, jag tackar ödmjukast.
Intressant!