I blogginlägget Nu äntligen, publicerat den16 mars 2010 noterade jag:
Redan den 14 januari 2008 (Sic!) skriver jag:
Jag tänker ge mig i kast med Sture Linnérs Europas ungtid som samlat damm på skrivbordet i snart sex år.
Det är en dubbel tegelsten 622 sidor.
Det är en dubbel tegelsten 622 sidor.
Redan efter fyra dagar har jag läst 200 sidor och utbrister i glädje.
MEN
Efter ytterligare 100 sidor blir det en paus i läsandet under sommaren.
Sedan har har andra läsprojekt krånglat sig före…
Jag har räknat att jag under 2010 trots allt färdigläste 19 böcker, alltifrån Ett annat liv av PO Enquist till En orolig ande av Bengt Jangfeldt. (se kategori Recension)
MEN
Nu har det således skett :
I förrgår avverkade jag de två SISTA kapitlen.
Etruskerna ss 521-577 och
Roms kungatid ss 578 – 605
Boken avslutas med Eftertankar, som skrives september 2001, EFTER 9/11
”Nyligen har Västvärldens förbindelser med Främre Orienten och den muslimska världen över huvud taget aktualiserats på det mest dramatiska sätt genom terrordåden i New York och Washington. Några frågor bland de många som nu tränger sig fram är dessa: Hur kan människor bli så förvridna i sinnet, så desperata att de begår dessa slags helt oförsvarliga illdåd, hur ska man kunna undanröja rekryteringsgrunden för terrorism? Inte minst i nuvarande chocktillstånd är det svårt att hitta svaren. Personligen kan jag tills vidare bara hoppas att man i bedömningen av vad som skett och kommer att hända iakttar den största varsamhet i uttryckssättet. Låt oss, när vi i dessa dagar tänker tillbaka på Dag Hammarskjölds död för fyrtio år sedan, minnas några ord av honom:
Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad – intellektuellt, emotionellt och moraliskt.
Respekt för ordet – dess bruk med strängaste omsorg och i omutlig inre sanningskärlek är också för samhället och släkten ett villkor för växt.
Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för den oss bakåt på människoblivandets långa väg.
Så slutar en bok i en skälvande nutid som handlat om
Europas kulturhistoria fram till cirka 500 f.Kr.
När man talar med svenska klassiker, dvs. personer som professionellt jobbar med antiken och dess språk, så uttrycker de samfällt en enorm beundran för Sture. Han var som en patriark för dem.
Ibland blir man litta trött på den svenska ankdammen, men då ska man påminna sig om att vårt land faktiskt har frambringat Linnér, Henrikson, Bergman och en hel drös cancerforskare i världsklass – för att nu ta några exempel.
uttrycker de samfällt en enorm beundran för Sture.
Det är ju tack vare födelsepresenten jag fick någon gång de första åren på 90-talet som jag fick förmånen att vara Sturefan i nästan 20 år – och är ju även nu när han är borta.
Vad äro vi? Vad äro vi ej?
Skuggan av en dröm är människan.
Men faller en stråle av gudasänd glans på år väg, då vandra vi i förklarat ljus
och ljuvt blir livet.
Tomas T.