Dessförinnan hade i Paris firats hans svensexa tillsammans med konstnärsvännerna. Den gick så vilt till att sällskapet hamnade hos polisen. Detta finns skildrat i kapitlet Jätten i Boken om San Michele, men eftersom i boken ej finns en andeviskning om Munthes äktenskap, anges svensexan där avse Ville Vallgrens bröllop 1882.

Äktenskapet blev emellertid ingen succé. Författaren Bengt Jangfeldt har sökt i sitt material, brev mm , men Ultima Munthe förblir en skuggfigur. I allt det som redovisas från Parisåren, och semestrar med fotvandringar i fjällen, Mont Blancbestigningar och Sahararesor mm lyser Ultima med sin frånvaro.

Därtill kommer att Axel, inemellan sin febrila verksamhet med patienter och upptäcktsresor och författande, drabbas av upprepade blodstörtningar. en påminnelse  om hans lunglidande Flera av hans patienter, inte bara Hugo Birger,  dör ju också av tbc. 

Vi moderna människor kan svårligen föreställa oss vilket hot om snar död  som svävade över även unga människor på 1800talet och långt fram på 1900-talet innan vi lärde oss hantera infektionssjukdomarna med vaccinationer och antibiotika. AM var  som läkare väl medveten att hälften av dem som i 20-årsåldern fick lungsot var döda inom några få år. Det var nog för att han själv levde med risken som han ställde upp så för sina olyckskamrater…

Nåväl, Axel fann för gott att vid 30 års ålder helt bryta med sitt tidigare liv:

• Han begärde skilsmässa från sin hustru Ultima
• Han lade ner sin praktik i Paris
• Han slår sig ner på Capri  med start januari 1888

 I febr 1888 skrifver han:

Jag är nu kry igen men har nog varit en smula dålig denna gången. Jag är nu på Capri och den nejd som en gång återkallade mig från de döde skall kanske äfven nu lyckas få mig lefnadslustig igen…

Han har ju ännu ingen bopäl därstädes men hyr ett litet hus i Anacapri. Han lever enkelt, sysselsätter sig med lantliga sysslor:
Ur brev till Carl Snoilsky våren 1888:

Jag lefver här nästan på samma fot som fattigt folk som omger mig och de konstgjorda skrankor som skiljde mig från dem falla en efter en. Jag äter samma kost som de och min förut så oroliga hjerna håller nu sig stilla och beskedligt till den allfarsväg contadinon´s tanke tung och trög som en dragoxe går på dagsverke för stundens materiela behof. Jag arbetar flere timmar om dagen i åker och vingård, ser till de sjuka häruppe ,skrifver deras brev och läser de kärkomna svaren (nästan hvarje familj här har far l. bröder i Amerika) och veckor går utan att jag vexlar ett ord med någon som kan läsa eller skrifva.

 MEN

som framgår av brev till Sibbern är det inte alltid så lätt:

Käre Excellensen. Tack för brevet i går. Jag har varit krasslig ett par dar men är bättre nu varje gång jag försöker leva som jag bör och måste leva här d v s på folkets simpla kost blir jag sjuk i magen som annars är bättre tack vare ett slags grovt klibröd som jag låter göra åt mig. Det är sorgligt att ens kropp är aristokrat när kassan är plebej – men så är det tyvärr, jag är av övertygelse och smak högst benägen att leva på enklaste föda ty jag anser lyx som orättfärdigt men det går inte ännu – folkets föda här kostar ej mer än ½ frac per dag och min går ännu upp till 4 gånger mera denna summa.”

(Ur brev från Munthe till Georg Sibbern, Oslo)

 MEN

Capri har också blivit en uppskattad semesterort för Europas kungligheter, aristokrati  och rikemanssläkter. Axel Munthe har skaffat sig ett grundmurat rykte som mirakeldokter och blir även eftersökt som läkare för detta klientel. Han kan inte heller avstå från spännande äventyr: 

Nu gäller det SEGLING! 

 Han blir seglarkompis med lord Dufferin, brittisk ambassadör i Rom, som ofta semestrar i Sorrento

Lord Dufferin var också en hängiven seglare som 1856 tagit sig ända upp till Island, ett äventyr som han beskrev i boken Letters from High Latitudes. Sina färdigheter i seglingens konst hade han under tiden i Konstantinopel för övrigt gjort skickligt diplomatiskt bruk av:när han ville undvika besvärliga frågor brukade han försvinna med sin lilla yacht ut på Marmarasjön för att på så vis omöjliggöra all kommunikation.

Sommaren 1889 börjar AM må bättre och funderar på att börja arbeta igen. I valet mellan att återetablera sig i Paris, eller starta nytt i ROM blir det ROM, eftersom han 
den 6 augusti 1889 kan teckna ett 10-årigt hyresavtal på Villa  Damecuta i Anacapri!

Läs den spännande fortsättningen!