Igår morse när jag tittade ut genom fönstret,
noterade jag den första snön.
OCH
tänkte i samma stund:
Nu är det bara en månad till vintersolståndet då det vänder mot ljusare tider!
Följt av
Och nu har träden fällt sina blad så jag har SUNDSUTSIKT!
åtminstone lite
åtminstone lite
Numera följer jag årstidernas växlingar med stort intresse, särskilt vintertid. Jag noterar solens uppgång och nedgång i vårt lokalblad HD. Jag har länge reflekterat över hur åldersbundet detta är. Först lade jag märke till hur litet unga vuxna i sin livsplanering tog hänsyn till vårt läge nära polcirkeln.
TILLS
jag erinrade mig att jag ju var likadan i 25-årsåldern: Jag minns att det var när vi var nyinflyttade i Rydebäck , och jag var hemmafru, som upptäckten att dagarna under vintern tog slut så tidigt, åtminstone för att duga till utevistelse, drabbade mig.
Jag roade mig med att ta reda på tiden för solnedgången och på slaget rulla ned gardinen i köket för att signalera detta faktum.
Jag roade mig med att ta reda på tiden för solnedgången och på slaget rulla ned gardinen i köket för att signalera detta faktum.
Jag lägger framför allt märke till ljusförhållandena under de träningspass jag försöker hinna med under barnens träning. Jag kör till baskethallen, levererar barn, sticker ut i skogen, springer, sticker tillbaks till hallen och hämtar barnet.
Eftersom träningen äger rum samma tid varje gång så märker jag tydligt hur mycket skummare det blir i skogen vecka för vecka. Nu är det pannlampstider!