Dag två var det litet bättre väder – regnet hade upphört. Vi gav oss ivrigt iväg på dagens upptäcktsfärder, startandes med Arkeologiska museet.
Den pampiga huvudbyggnaden uppfördes 1881-91 för att rymma den turkiske arkeologen Osman Hamdi Beys fynd under sina utgrävningar. I en av de första hallarna finner vi Alexandersarkofagen som fanns på bild i min gamla Historiebok för Realskolan!
På andra våningen fanns fynd från Hattusa:
Tyska arkeologer inledde utgrävningar av platsen 1906, vilka fortsatte fram till första världskrigets utbrott. De mest betydelsefulla fynden från Hattusa var de stora arkiven om totalt 30 000 lertavlor. Fynden innebar att det hettitiska språket upptäcktes, vilket hade stor betydelse för forskningen om indoeuropeiska språk. De hettitiska texterna gav även rik information om hettiternas kultur, litteratur och religion, samt hela Främre Orientens historia. Fynd från Hattusa förvaras numera på de arkeologiska museerna i Ankara och Istanbul. Utgrävningar pågår fortfarande på platsen.
Hattusa är en av de nio platser i Turkiet som UNESCO förklarat världsarv.
Även om det var fascinerande att läsa de handflatestora kilskriftsbreven om vardagstrivia oss hettiter emellan var den största upplevelsen mötet med världens första fredsfördrag:
den djefla mannen har författat en artikel om Slaget vid Kadesh, som jag korrekturläst, varför jag var väl förtrogen med tillkomsten.
*
I Çinili paviljongen, byggd 1473 av Mehmed II som ett nöjeslott, finns exempel på den osmanska kakelkonsten, t.ex denna Mihrab från Karaman:
Mihrab, arabiska ألمحراب, (fördjupning i mur) är en nisch i varje moské som visar böneriktningen (qibla). Bönen utförs alltid i riktning mot Kaba som ligger i Mekka