Det är mycket nöjsam läsning. ”Huvudpersonen” är inte en person utan en del av LONDON. Hon beskriver på en detaljrik, doftande prosa området kring Regents Park, dess invånare, vädret. I centrum står Mary, som efter att hennes sambo slagit henne sedan han upptäckt att hon, utan ha underrättat honom, ställt upp som donator av benmärg , finner för gott att avsluta förhållandet. Via sin förmögna mormor har hon fått ett uppdrag att åt vänner till henne under deras 4 månader långa turistresa till Syd-Amerika, vakta deras hus vid Regents Park, inklusive deras hund.

Hunden vallas två gånger varje dag tillsammans med åtta andra av en professionell hundförare…
Ja, det verkar väldigt skruvat, men är högintressant.

sid 17:
Devonshire Street was the farthest south any of Bean´s dogs lived. This was Ruby the beagle. The next was Boris the borzoi in Park Crescent, rich dogs both of them, well-fed, with top-grade veterinary insurance, sleek and proud and indulged. But all Beans dogs were like that or they wouldn´t have been his dogs. It would have been unthinkable for him to walk a cross-breed or a mongrel.

I kontrast till de förmögna ägarna till dessa hundar skildras också de många hemlösa som dag som natt håller till i parken.

Parallellt till Marys problematiska relation till sin ex-fiance får hon kontakt med den man hon, genom sin donation, räddat livet på, samtidigt som en efter en av uteliggarna hittas mördade och uppträdda på de upptill spikförsedda grindarna till parken….

Dessa upprörande händelser skildras sparsmakat, medan större delen av de 378 sidornas ordmängd skildrar väder, ljusförhållanden, trafik och naturljud i parken vid alla tider på dygnet.

Även om människorna är udda och lever bredvid varandra lyckas RR ändå få ihop någon form av trovärdighet och samexistens kring de skildrade människoödena!