My early life är skriven 1930. Då är WC 56 år och betraktas som slut som politiker!:
Ur Wikipeda:
Under 1930-talet befann sig Churchill ute i den politiska kylan, och han betraktades allmänt som förbrukad. Dessa sina ”wilderness years”, som han senare skulle benämna dem, gav honom bland annat tid att skriva en bok om första världskrigets historia, The Great War (1933-34), samt författa praktverket i fyra band om sin förfader John Churchill, den förste hertigen av Marlborough, berömd för segern i slaget vid Blenheim (därav namnet på släktgodset) 1704, Marlbourough:His Life and Times (1933-38).
Historieundervisningen i våra skolor är ju under all kritik. Även bland mina barnbarn, som alla är flitiga vakna elever och varav en del bevistar lärosäten belägna i landets högst rankade kommuner när det gäller betygsnivå, finns häpnadsväckande luckor, såsom total ignorans när det gäller ex Pontius Pilatus och även Gustav den II Adolf!
DOCK
har de ingen AAAning om att han var 65 år när nedanstående hände:
Efter att Storbritannien, som Polens försvarare, förklarat Tyskland krig kallade premiärminister Chamberlain tillbaka antinazisten Churchill till krigskabinettet, och han blev återigen utsedd till marinminister.
Efter äventyren i nuvarande Pakistan var det dags för ett nytt krig, denna gång i vad som idag är Sudan. Efter en hel del svårigheter lyckades han , tack vare att Lord Salisbury, som var premiärminister, läst hans bok ”Malakanderexpeditionen” och gillat den, få ett ”wild card” trots överbefälhavarens, sir Herbert Kitchener, tidigare motstånd till hans deltagande.
Många av yrkesmilitärerna var missnöjda med WC:s dubbla roll som militär och krigskorrespondent!
Ur Wikipeda: Winston Churchill was present at the battle and he rode with the 21st Lancers. He published an account in 1899 as ”The River War: An Account of the Reconquest of the Soudan”, which is the basis for this article. Present as a war correspondent for the Times was Col. Frank Rhodes, brother of Cecil, who was shot and severely wounded in the right arm. For his services during that battle he was restored to the army active list.
Efter att 1899 ha misslyckats med att komma in i parlamentet var det dags för ett ”riktigt” krig – nämligen det andra Boer-kriget.
WC blev erbjuden att vara Morning Posts krigskorrespondent och gav sig iväg från London med första bästa båt till Syd-Afrika: Dunottar Castle. På den fanns inte bara WC utan även den blivande överbefälhavaren (kriget hade ännu inte börjat) sir Redvers Buller och hela den enda dittills organiserade armekårsstaben
Jag läste om detta just som mitt modem slagit ut av åskan och jag gick här och slet mitt hår…
förstod att det var bagatellartat jämfört med:
Väl framme tog sig WC snabbt till fronten, men blev snart tillfångatagen och satt i krigsfångeläger av boerna. Redan efter några veckor lyckades han rymma och hade en osedvanlig tur så att han tvärs genom boerland kunde ta sig till östkusten och portugisiskt område. Därifrån kunde han sedan telegrafera hem till London och Morning Posts läsekrets!
När han sedan återvände hem var det dags för nyval till parlamentet. Genom sina i pressen redogjorda lyckosamma krigserfarenheter hade han blivit en populär person – och blev denna gång invald.
Innan han tog säte i parlamentet åkte han emellertid på en bejublad föreläsningsturné, som inbringade honom, tillsammans med arvode från armén och Morning Post, tiotusen pund, en år 1900 ansenlig summa pengar. Han skickade pengarna till en vän till familjen, som förvaltade dem så att han under åtskilliga år hade sitt rikliga uppehälle!
Det 29de och sista kapitlet heter Underhuset och berättar om de första tal han höll där:
”På den tiden, ja under många år, var det omöjligt för mig att säga något (förutom en mening eller två som replik), om jag inte på förhand skrivit ned det och lärt mig det utantill.”
Avslutningsvis berättar han om hur The Secretary of State for the Colonies Joseph Chamberlain (Nevilles far) som inbjuden gäst för en grupp unga parlamentariker bl.a. WC säger:
”Ni ungdomar har mottagit mig kungligt, och till tack vill jag skänka er en oskattbar hemlighet. Tullar. Där har ni framtidens politik, den nära framtidens. Studera dem nog och lär er behärska dem, och ni kommer inte att ångra er gästfrihet mot mig.”
Han hade alldeles rätt. Snart uppstod beskattningsfrågor, som kom att bereda mig nya svårigheter och upptog mina tankar och krafter, åtminstone tills i september 1908, då jag gifte mig och sedan levde lycklig i alla mina dagar.
Jag undrar om den unga generationen är medveten om att Winston Churchill fick Nobelpriset i litteratur 1953?
Mycket spännande. Vi ser fram emot fortsättningen!
/Gustav