För ett år sedan åkte den gamle och jag ned till Lund, där han fick inopererat en pacemaker.Jag var ganska orolig hur det skulle gå – men det visade sig ju vara lätt som en plätt – redan på eftermiddagen satt han med glaset i hand i trädgården .
Ända fram till dödsdagen den 2 juli var han sedan vitalare än på många år.
Nu fattas han mig.
Vissa stunder är det så overkligt att han inte finns. Jag fäller en tår då och då över vår rara pappa.
Mitt hittills enda foto i studentrummet är av farfar från framsidan av hans blad ifrån begravningen. Det är en mycket vacker bild, och han säger godmorgon och gonatt till mig varje dag med strålande ögon.