Veteranorienteringen förra veckan arrangerades i Örkelljunga av Sven Falkman. När den gamle som bäst läste in sig på en inäga bevuxen med jordgubbsplantor, hörde vi en man fråga om det var orientering på gång.. Det visade sig vara jordgubbsodlaren själv.
Vi fick reda på att de bär som nu säljs längs vägarna som svenska är tunnelodlade och alls inte har samma smak som de som är på friland. Hans egna mognar om cirka tio dagar, vilket är tidigt och beror på det milda vädret. Han lyckades hitta två nästan mogna som smakprov. De var verkligen goda!
Att det i Örkelljunga inte alltid varit så pastoralt minde denna skylt om!
”Kampen om Skåneland var ej slut. Men det dröjde 150 år innan Örkelljungabygden åter blev krigsskådeplats.1 september 1657 fick emellertid Gustaf Otto Stenbock ( Magnus´pappa!) ledningen över fälttåget i Skåne och Halland. Efter den svenska segern vid Genevad i Halland förde han sina trupper via Lagalinjen till Markaryd. För att söka ny känning med fienden valde han därefter den gamla härvägen till Skåne via Örkelljunga, dit han nådde på aftonen den 9 september. Hit förlades även högkvarteret, och i väntan på förstärkning började ett befäst läger uppföras på en höjdplatå omedelbart bakom den nuvarande skjutbanan, inte långt från den gamla stridsplatsen Fantehåla. Lägerplatsen var väl vald, skyddad av ån i söder och med möjlighet till snabb förflyttning genom vägens närbelägenhet i norr. Av lägervallarna finns ännu spår i terrängen, och man kan konstatera, att den norra och södra vallen varit ca 180 m. långa, medan västvallen, som är bäst bevarad, blott varit 25 m. lång.
Under uppförandet av denna skans anlände natten till den 11 september förstärkning med 90 man från Smålands kavalleriregemente, vilket var välbehövligt, då den svenska hären genom rymningar avsevärt hade förminskats. Stenbock företog nu ständiga rekognosceringar från lägret i Örkelljunga. Vid ett tillfälle överrumplades en svensk styrka under en rast vid Rya kyrka, varvid en löjtnant och 12 man stupade. Stenbock fick dock veta, att danskarna intagit Tranarpspasset vid Rönneå och spärrat flodövergången. Därmed var vidare frammarsch denna väg omöjlig, och villrådig stannade Stenbock därför i Örkelljunga. Under tiden företog även danskarna rekognosceringar och deras fältherre, Urup, beslöt anfalla Örkelljungaförläggningen. De danska trupperna fördes den 18 september ända fram till Rya, men då rekognosceringsstyrkorna omtalade att svenskarnas läger var omgivet av vall och grav avstod Urup från anfallsförsöket.
För Stenbock blev det allt svårare att stanna i Örkelljunga. Provianten började tryta och snapphanebanden i skogarna blev allt besvärligare. Då möjligheterna att tränga djupare in i Skåne var små beslöt han att tåga tillbaka samma väg som han kommit. Den 20 september bröt han upp från Örkelljunga och retirerade till Fagerhult ochMarkaryd för att därifrån genom Lagadalen åter rycka in i Halland.”
Gropar, vallar, stensamlingar – spår efter dem som var här före oss som man så lätt springer förbi.