Parallellt med Olympiaden framskrider läsningen av Tecknens rike.
Jag har nu avverkat 213/400 sid.
Cecilia Lindqvist berättar först om de äldsta tecknen som man hittat på s.k. orakelben och bronser.
Hon går därefter igenom grupp efter grupp av tecken, hur de utvecklats och hur de ser ut idag.
Jag som har läst om hieroglyfer kan se hur, utan någon egentlig släktskap eller inbördes påverkan, de utvecklats på ett likartat sätt från konkreta bilder, förenklats, för att slutligen kombineras metaforiskt.
CL går lugnt och metodiskt tillväga, som tydligt framgår av första sidan:

Det behövs, för det är svårt för en västerlänning att minnas skillnaderna mellan tecknen.
Samtidigt får man en god inblick i Kinas tidiga historia och även geografi och levnadsförutsättningarna under årtusenden.

Den kinesiska skriften är i sin mest primitiva form 5000 år gammal.
När Kina enades 200 år fKr standardiserades också skriftspråket och har sedan varit i princip oförändrat tills det på 1950-talet “moderniserades” dvs förenklades.

Boken är MYCKET informativ och intressant. Man måste dock läsa den långsamt och eftertänksamt för att kunna ta in allt – så mycket är ju helt obekant även för en bildad västerlänning.Ett tecken som jag särskilt fäste mig för ses ovan.
Det betyder VIN men även tiden mellan fem och sju på eftermiddagen!

Liksom när det gällde Olympiadinvigningen kan man reta sig på CL:s historieskrivning.
Visserligen är kineserna värda all beundran för sina kulturella landvinningar…
MEN
Hon studerade i Beiing 1961-62 och har sedan vistats långa perioder i Kina – men inte ett ont ord om Mao -ja, egentligen inga ord alls.
De enda politiska ståndpunkter hon intar är om 1500-talets sjöfärder – portugiserna var krigiska och giriga – kineserna bara nyfikna och vänliga….