Det var längesedan jag läste en bok av P.D.James.
Däremot har vi ju sett en hel del av Adam Dalgliesh och hans vapendragare kriminalinspektör Kate Miskin på TV.
Denna bok från 2003 fick jag i 70 årspresent 2005.

Maj månad har ju inneburit en hel del intellektuellt arbete i form av kulturutflykter etc så jag behövde koppla av med en lättläst bok.
Och det visade sig denna bok vara. Som alltid på en lättflytande omsorgsfull prosa beskrivs denna gång ett speciellt museum i utkanten av Hampstead Heath, tillägnat mellankrigstiden. Där finns ett rum med periodens uppmärksammade mordfall som tema – därav bokens titel.
Museet är privat, grundades av Max Dupayne 1961. Han är numera död och ledningen har övertagits av ett triumvirat bestående av hans tre barn.
Det finns också flera anställda vars hela tillvaro cirklar kring museet.

Romanen inleds med en till en början obegripligt påklistrad berättelse om Adam D:s senaste kvinnorelation – men efter en intressant inblick i ovanstående “minisamhälles” liv och relationer och där de två morden så småningom får sin förklaring – fattar man slutligen att P.D. med ramberättelsen försökt göra en pastisch på James Joyce´s Ulysses, men det “lyfter” inte romanen.

Läsvärd men inte en av P.D.:s bättre.