På den djefla mannens initiativ har vi nu blivit medlemmar i en filmklubb.
Nu skall vi via DVD se alla de gamla godingarna på nytt.
Vi startar med Johnny Guitar som var den allra första film som den gamle och jag såg tillsammans.

Sterling Hayden* som JG gillade vi, men knappast Joan Crawford som den manhaftiga Vienna. Här ses också Scott Brady som Dancin’ kid och Ernest Borgnine i sin vanliga bovbiroll!

Jag minns framför allt sången Johnny Guitar som den gamle fortfarande kan gnola. Den är tydligen komponerad av Peggy Lee som också sjunger.
Det första som slår mig vid återseendet är att man aldrig – som i Rosenkavaljeren – egentligt helt ut får höra sången/valsen utan man känner en oförlöst spänning.

Play the guitar play it again my Johnny
Maybe you’re cold but you’re so warm inside
I was always a fool for my Johnny
For the one they call Johnny Guitar

Play it again, Johnny guitar
What if you go what if you stay I love you
What if you’re cruel you can be kind I know
There was never a man like my Johnny
Like the one they call Johnny Guitar

There was never a man like my Johnny
Like the one they call Johnny guitar
Play it again Johnny Guitar

There was never a man like my Johnny
Like the one they call Johnny guitar
Play it again Johnny guitar

Jag upptäcker nu att som Western är den mycket speciell.
Vi blev något av experter, såg i stort sett alla kobojsare som gavs på biograferna i Lund 1955-60. Det var en avkoppling från tentamensläsningen – Vi bestämde varje kväll att vi INTE skulle gå på bio… Sedan när klockan närmade sig 21.00 SPRANG vi in till sta´n. Det befrämjade om inte annat konditionen.
Sedan fick vi barn och skaffade TV!
De filmer vi sedan sett på biograf kan räknas på handens fingrar!

* Sterling Hayden är lik den gamle i 20-årsåldern!

Johnny Guitar var ett intressant återseende!
Vi sätter ***(*)
(for sentimental reasons)