I början av september införskaffade jag via bokbörsen Om vänskap funnes.
Jag har ju tidigare recenserat min läsning av Pär Rådströms bok Paris – en kärleksroman
Där recenserar jag även Slas´bok Efter oss syndafloden.

Medan jag så efter nyår kommer igång med Om vänskap funnes läser jag i tidningarna att Slas är död.
På framsidan på mitt Månpocketexemplar står ett citat av Ingmar Björksténs recension i SvD: Detta är en stor roman, inte bara till omfånget.

Ja, just det.
Jag gläder mig åt att jag INTE har läst den här boken tidigare i livet. Jag är nu tillräckligt gammal för att till fullo förstå HUR stor den här “lilla” romanen är.
Eller (själv-)biografin.

Som framgår av tidigare blogginlägg skildrar den SLAS´ relation till Pär Rådström, deras tillvaro i Paris 1954, Pär Rådströms bortgång 1963 och slutligen Slas´ vänskap med sonen Niklas Rådström. Dessa avsnitt är daterade till januari 1981, då Ronald Reagan svärs in som USA.s president, just som den amerikanska gisslan i Iran flygs hem.

På Slas´oefterhärmliga sätt beskrivs allt anekdotiskt, interfolierat med hans intresse för, men samtidigt “coola” inställning till, världshändelserna .

OCH jag var med!

Jag var ju i Paris 1955 – och jag vet precis vad de talar om både Slas och Pär R när det gäller hur kalla kriget och 60-talets folkhem i Sverige på gott och ont upplevdes.

I lördags visade man, med anledninga av Slas´ bortgång ”Vem älskar Yngve Frej” en filmatisering av hans bok med samma namn med Allan Edwall i huvudrollen.

En kritiker kallar den ”en bagatell”, men liksom när det gäller Om vänskap funnes är det bara på ytan som den är banal . Underfundigt, med humor och lyhördhet skildrar S. den stilla, sorgsna livsvisdomen hos det gamla backstugefolket. Så småningom inser man vilka djupa existentiella frågor som samtidigt berörs.
Och, som t.ex. vid färdigläsningen av Om vänskap funnes, får man klart för sig, hur han med lätt hand hanterar djupa känslor som saknad och svek, kärlek och lojalitet.
Och vad som på ytan verkar vara rena stollerierna i båda böckerna, visar sig ofta vid närmare efterforskning ha klar fakticitet:

Enligt dikten Ynglingatal som skrevs omkring år 900 och som har bevarats i sin helhet i Snorre Sturlassons Heimskringla styrdes Sverige under flera hundra år av Ynglingaätten. En ätt vars stamfader var ingen mindre asaguden Frej. Enligt sagorna var det Oden som grundade Svearnas rike. Vilket skulle ha skett vid tiden för Kristi födelse. När Oden lämnade sitt jordiska liv efterträddes han i tur och ordning av gudarna Njord och dennes son Frej innan vanliga människor tog över. Naturligtvis är det ingen historiker som tror att detta är sanning. Däremot är det mycket möjligt att de senare kungarna av Ynglingaätten har varit historiska personer. De elva första kungarna har med undantag av Oden och Yngve-Frej namn som börjar med en konsonant, dessa är med största sannolikhet påhittade. De sexton sista kungarna däremot har namn som börjar med en vokal och ses därför som mer trovärdiga. Aun, Egil och Adils har man också kopplat ihop med Uppsalas tre högar.

Ja, det tar aldrig slut, ja det tar aldrig slut:
Ur Tom Carlssons anmälan

Och nu snart trettio år efter hans död har Johan Werkmäster begått en doktorsavhandling över honom (Pär Rådström. Ett författarliv. W&W), kompletterat med ett urval Låt leva sommarens svala (Norstedts).
Motiven tycks framsprungna ur hans eget liv. Hans rastlöshet är mångomvittnad. Han tycktes alltid på väg. ”Pappa hade ytterrocken på”, som Niklas Rådström skriver i romanen Månen vet inte. Och i Sun Axelssons roman Honungsvargarna möter vi honom sittande vid fönstret på Hotel Biraque i Paris. Under skilsmässa, hungrig, i väntan på pengarna som aldrig kommer. Grubblade, dyster, på flykt. Ständigt på flykt. Varifrån och vart?

Så nu blir det till att införskaffa Honungsvargarna. Månen vet inte har jag ju redan läst men I Egypten däremot får det ju också bli….