Här kommer Maj och Nils Karlsson . De är trogna deltagare i Åldringsvården.

Det var ju de som arrangerade senaste mötet.

Nils är född den 12 oktober 1922 i Älekulla, Elfsborgs län, även om han bara var 2 år när han blev hallänning. Han gick i folkskola Grimeton – som låg 7 km från hemmet – vilket ju innebar 14 km:s daglig promenad. När 6 år skolgång var avklarad tog han anställning på Monark i Varberg. Det innebar i sin tur 4 mil på cykel varje arbetsdag.

På den tiden behövde man ju inte träna – konditionen bara fanns där…

Nils ville förkovra sig och läste samtidig på Hermods.

Sedan flyttade jag till Stockholm där jag arbetade inom verkstadsindustrin.
Samtidigt fortsatte jag min utbildning med att läsa 3 år vid Solna tekniska aftonskola för att bli ingenjör.
Efter att 1938-1957 arbetat inom verkstadsindustrin sadlade han om, skaffade sig pedagogisk utbildning och slutade som Rektor.
Han började tidigt med orientering – närmare bestämt vid 25 års ålder (=1947) för FK Friskus.
Efter några framgångsrika år – särskilt minns han budkavlarna – där han deltagit i SM och Tiomila för både Sundyberg, Elfsborg och Ravinen – fick han gulsot 1956.

Jag drabbades särskilt svårt, fick ligga på sjukhus i över ett halvt. år. Därför höll jag upp med orientering i 10 år. Jag försökte med jämna mellanrum att börja igen, men efter varje försök blev jag sängliggande.

Gulsot drabbade orienteringen och det blev tävlingsstopp under vårsäsongen. Detta innebar att ”heltäckande klädsel” blev obligatoriskt i fortsättningen.

Hepatit B smittar däremot inte via maten, utan genom blodsmitta….

Tidigare kunde orienterare smitta varandra med hepatit B när de sprungit genom samma vassa, snåriga buskar. Därför skyddar man sig numera med långbyxor.
Maj började orientera betydligt senare , 1969, men så är hon ju en ”ung” veteran född 18/1 1935. Hon såg dagens ljus på Allmänna BB , familjen bodde då i Sundbyberg. Mamma var dalkulla och efter några skolår i Stockholm blev det Tällberg.

Utbildad i Östersund till vårdarinna för utvecklingsstörda .
När Nils och Maj gifte sig 1971 hade de båda barn i tidigare äktenskap – Nils två och Maj tre. De fick sedan en gemensam dotter och har nu tillsammans åtta barnbarn.

Maj minns särskilt sina fjällorienteringar:

Det jag emellertid minns bäst av alla tävlingar är Fjäll-OL. Det finns inget som går upp emot det.
Jag sprang tre år med en klubbkompis från Bräcke i Jämtland, där vi bodde då. Ett år kom vi förbi en tjej som gått ner sig i ett kärr. Vi fick hjälp att dra upp henne av den store (i alla bemärkelser) finske skidlöparen Juha Mieto.

Juha Mieto hack i häl på Thomas Wassberg

Fjärde året sprang jag mix med Nils. Då ville han springa före till en kontroll.
När jag kom dit fanns ingen Nils.
Jag ropade och ropade tills han äntligen kom.
Det finns inget som går upp emot fjällorientering.

Det trevligaste är dock alla orienteringsresor jag och Nils har gjort tillsammans.

Här är länderna vi tävlat i:

Ungern, Skottland, Tjeckoslovakien, Ryssland, Island, Finland, Litauen. Norge, Polen, Danmark, Tyskland, Italien, Nederländerna, Österrike, Belgien, Schweiz, Kanada,
Nya Zeeland, Kina, Nya Kaledonien, Andorra, Australien Luxemburg och USA:

Min största framgång har varit en bronsmedalj vid VM på Nya Zeeland där vi var vid milleniumskiftet.
Vid det nya årets ingång vid midnatt, sprang vi orientering finklädda, utan lampor , jag i långkjol, Nils i kostym – det var mycket annorlunda.

Jag glömde så när berätta den mest dramatiska händelsen:
I USA , i Minnesota, sprang jag på EN BJÖRN.


Han slog med ramarna emot mig. jag blev livrädd och bara sprang.
Och sedan tog det tid innan jag fick ordning på var jag var….
På detta förlorade jag troligen en medalj – låg bra till innan detta hände;

Maj berättar vidare att hon är intresserad av handarbete och slöjd, vilket vi fick stifta bekantskap med på orienteringen häromveckan:

Denna fina box har hon egenhändigt tillverkat, liksom tomtarna som var och en fick i belöning efter avverkat lopp.

den gamle och jag har dem som adventsprydnad !