Min mormor Anna blev efter sin mors död 1931 ägare till Skogslund och bosatte sig där efter giftermålet med Sven Öberg 1935.
Under kriget (= andra världskriget 1939-45!) och större delen av 40-talet tillbringade vi våra sommarlov där.
Det var ju ransonering. Man hade kuponger för allt livets nödtorft: mjölk, socker bröd, smör etc

Mjölkortet är det enda som det finns kvar utav.
Man hade korten i ett särskilt etui.

Vissa varor som kött, smör och kaffe var hårdare ransonerade än andra.
VISP – grädde förekom överhuvud taget inte.
Som alltid förekom olika knep och strategier för att kringgå ransoneringarna.
Vissa var svårare att bevaka än andra – de flesta hade t.ex sin ”äggagumma”, kaffe och tobakskuponger blev hårdvaluta etc.
Det var ju även ont om drivmedel – bensin fanns inte att tillgå för gemene man – man använde s.k. gengas .
Det inre av Kronoberg var då föga moderniserat. I torpet Skogslund fanns ju inte elektricitet förrän 1961, rinnande vatten inne först 1981 etc.
Vägnätet var bedrövligt – knaggliga gropiga grusvägar.
Det innebar bl.a. att avsides liggande gårdar inte omfattades av servicen att mjölken hämtades till de lokala mejerierna varje dag.
Bilden är från besöket när man på Sotelid hade byggt ny mangårdsbyggnad 1952.
Överst från vänster: morbror Rulle, moster Ebba, Anna på Sotelid, jag – i min fina nya mockajacka, Ivar på Sotelid;
Nederst: brorsonen Örjan Larsson,moster Elsa, mormor Anna, Örjans syster? och Cais Siding (mostrarnas barndomsväninna)

Sotelid var just en sådan gård som inte hade mjölkabilsservice.
MEN
Det innebar å andra sidan att där fanns det vispgrädde att få!
Varje år cyklade vi, på grusiga grusvägar i 40-talssomrarnas hetta, backarna upp till Sotelid och blev undfägnade av Ivars och Annas mor Ida och medförde hem den åtråvärda varan, för vidare transport till ivrigt väntande släktingar i Helsingborg.

Till min far gjordes hemkomstens kväll (det var ju rötmånad, kylskåp och – boxar saknades…) hans favoriträtt Änglamat.

En vardagbild med Ivar på Sotelid, som hjälpte mormor Anna med torpets skötsel, plöjde potatislandet mm, samtidigt som han kunde utnyttja vallen till sina djur.
Det är Ivar med armen om moster Ebba.

”Våra Soteliare ” är ju sedan länge döda. Cykelturerna dit har ju mist sitt berättigande sedan ransoneringen upphörde!

Men så i fredags!

Vi har ju så smått börjat åka runt och leta efter kvarstående skog med svampförekomst.
Plötsligt tänkte jag : Var det inte här Sotelid låg?
Mycket riktigt:
Väl framme stod en man på ladugårdsbacken att fråga.
Det visade sig vara Gert Gustavsson.
Han arrenderar gården av arvingarna till ”Soteliarna” = familjen Larsson.
Han visade stolt upp sin besättning av Limousinkor. Det är köttdjur med särskilt läcker kött.

De går ute hela sommaren men en ligghall är under uppförande.

Gert i väntans tider. Takstolarna måste levereras före vintern.

Medan vi stod där och resonerade hörde jg plötsligt ett ovant fågelläte – det var högt i falsett som kungsfågelns men fågelsiluetterna tydde på en mycket större fågel.
Vi hade tyvärr inte kikarna med oss, men det visade sig att Gert visste berätta att det var stjärtmesar!

Stjärtmes eller altita Aegithalos caudatus