Den 1 juli berättade jag om strapatserna i samband med hemtagningen av Ur-pelargonierna.

Under den ständigt pågående uppröjningen inför vår förestående bortgång fann jag den plötsligt:
KARTAN:

Det var nämligen så att denna första skada – som straxt gav mig ett stelt RAKT pekfinger – hade jag genom ivrigt tänjande under två års bilkörande till jobbet ( ja, dvs när jag stannade vid rött ljus utförde jag övningarna) – lyckats få till ett helt normalt fungerande!

8 år senare inträffar detta:

Jag är som ivrigast med min orientering.

Strax efter att jag stämplat vid 4:an -vi var många ivriga där samtidigt – och som den kartläsande läsaren observerar är det nerförbacke till 5an, ja, inte bara nerförbacke det är på Söderåsen med en massa hala boklöv.
Jag RUSAR, ja kasar ner…

Men
Det är bara det att kompassbandet har fastnat i en gren och min stackars försvagade pekfinger får ta smällen…

Det lilla jag hade kvar av sidoligament rök.

Jag uppsökte akuten på söndagen – blev återställd fastande till handkirurg dagen därpå – men denne skakade på huvudet – sannolikheten att en operation skulle göra det sämre var större än att låta det vara.

Och jag har levt ganska gott med mitt krokiga finger i ytterligare 28 år nu!