Bilar är för mig bara ett fortskaffningsmedel.
Den svindlande lycka som vår Vespa förorsakade vid inköpet har aldrig upprepats.
Vår första gemensamma bil inköptes 1959 och var en begagnad Ford Anglia med vinklad bakruta.
Så småningom var det dags för att ”få egen” bil.
På denna svarta begagnade klassiska Volkswagenbubbla har jag dessutom lyckats hitta en bild!
Den är från 1968 då vi bodde i ett atriumhus i Rydebäck. I förgrunden den djefla mannen som just lärt sig cykla!
den gamle var dock hela tiden bekymrad för mitt fortbestånd eftersom man ju åkte med bensinen i famnen!
När året därpå en kollegas familj, mor och fem barn, tragiskt omkommit i en bilolycka genom att bilen (dock inte en VW) blivit påkörd av en långtradare och fattat eld ,
såldes den inom en månad i utbyte mot de två Citroën den gamle berättar om på sin blogg idag!
Då har jag ett personligare förhållande till den JAPAN vi köpte när vi tröttnat på Citroën Deessernas divalater.
Det var en Mazda combi BAD 047 som tjänade oss troget under vår mest aktiva tid.
Den åkte över Alperna, två gånger båt över Nordsjön för safari i Scotland och var behjälplig när vi åkte Vasaloppet!
Den hade förmodligen rullat än om inte jag lyckats kvadda den.
Så här i efterhand vet jag att missödet orsakades av sjukdom.
Jag var på väg hem från en ansträngande dag på jobbet. Jag smög ut i en korsning – men tänkte inte på att jag var… ja jag har ju aldrig varit en höjdare när det gäller höger och vänster – och dessutom gick man ju över till högertrafik 1967…
Nåväl jag kom tydligen från fel håll och ansågs skyldig, fastän han som körde på mig hade alldeles för hög hastighet etc.
Det blev bara en liten skada synligt på våran Mazda (ingen på den andra bilen) men det måste ha träffat olyckligt för det blev något fel på ramen och den blev sig aldrig själv igen…
Det måste ha varit 1985. Det året fick jag en thyreoidit (insjuknade i London – det är till att vara berest!) – under läkningsfasen har man en hypothyreos med förlängd reaktionstid – vilket måste ha bidragit till olyckan!