En essä kring ordet ”källa” hos en bloggmate har inspirerat till denna association:
Var är den vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker;
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
Fast hjärtat brinner.
Jag ser hans spår, varhelst en kraft sig röjer,
En blomma doftar och ett ax sig böjer.
Uti den suck jag drar, den luft jag andas,
Hans kärlek blandas.
Jag hör hans röst, där sommarvinden susar,
Där lunden sjunger och där floden brusar;
Jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
Och mig hugsvala.
Likväl ett töcken mig från honom stänger:
Min bön men ej min blick till honom tränger.
Ack, såge jag hans anlet och mig slöte
Intill hans sköte!
Ack, när så mycket skönt i varje åder
Av skapelsen och livet sig förråder,
Hur skön då måste själva källan vara,
Den evigt klara!
Var är den Vän, som överallt jag söker är en psalm av Johan Olof Wallin 1818.
De fem första verserna har tonsatts och utgivits separat av Alice Tegnér. Psalmen som helhet har ibland setts som platoniserande, men torde väl kunna försvaras som kristen psalm, inspirerad bl.a. av Höga Visan och dess brudmystik.
Ur Svenska Kyrkans ärkeiskopslängd:
Davidsharpan i Norden
Johan Olof Wallin
Mannen med den dystra, välvande blicken, den djupa orgelstämman, han som bekläddes med Svenska kyrkans högsta värdighet nästan endast för att bära den såsom dödsdräkt, står betydelsefull i vårt fosterlands kyrkliga hävder. Han har skapat det förnämsta andeliga skaldeverk, som den protestantiska kristenheten äger, och dock hava mot hans åsikter och mot hans verksamhet skarpa omdömen uppstått och varit gällande.
Ur armodets djup * steg han till den högsta värdighet, till rikedomar och makt, och hans ära flög vittomkring, men han klagade dock i sina sista stunder: att han föga njutit av livet. Han bekände om sig själv, att när lyckans dagar kommo, voro glädjens förbi. Han är ett märkvärdigt exempel på den storhet, som förvärvas icke genom inspirationens inneborna gudaeld, utan därigenom att en kraftfull själ tillägnar sig en stor sak och gör den till sitt ändamål.
Projekt Runeberg:
*Johan Olof Wallin var född i Dalarne, son af en fältväbel. Sjuklig alltifrån barndomsåren, måste han vid skolan och gymnasiet kämpa en hård strid mot nöd och brist, användande mesta tiden på andras undervisning. Sedan kom han till Uppsala, aflade examen för graden men lyckades ej få plats vid akademien utan måste fortfarande ägna sig åt informatorskallet.
Blygis; Det var ju en vacker om än något märklig association. Men vår herre talar till oss med många tungor och blott den som hör hans mening rätt förstår.
Jag avstår från några yvika tolkningar av budskapet i övrigt.
PS. Jag tog bort mitt wv efter att ha gjort den bedömningen att jag inte fann mig i omedelbar risk att spammas sönder. Det är därfär från och med idag en aning lättare attbkommentera hos mig än hos dig. DS
Apropos associationer:
La donna e mobile…
Det blir inte bättre med åren.
EN glädje med att bli äldre: – man behöver inte vara förståndig – bara vis.
Idag har jag plockat de första krusbären – krusbärskräm till efterrätt.
På tal om hur människor mår kan du gå in och läsa kommentarerna till mit ord för dagen. Det är rörande att se människor som så mycket behöver berätta om sitt trauma.
Jaha, och så har jag hittat ännu en trevlig blogg (hos Source)som jag kanske inte hinner heller hinner följa… 🙂
Jag gillar när det står ”farmor” eller ”mormor” – känns som en själsfrände…
Och är det sen lite psalmtext och tyska citat och bilder på folk som sjunger – då känner jag mig som hemma.
Jag skrev en fråga på din makes sajt: ”Vet du vad det är för skillnad mellan en årsbok och en blog?”
Du är rapp och snabb…..Jag gillar dig….men ibland kan en med mindre energi behöva hjälp att komma igång. Finns det fler ”gubbar” i gänget som skulle kunna blogga. Jag tror det är bra för din så omhuldade teori – lika bra hela tiden. Maken måste luras igång. Man skulle vilja lägga godis i bildskärmen så att han öppnade sin blogg bara för chokladens skull…..till att börja med.
Lille Maken – som i likhet med J O Wallin är från Dalarna – har berättat ett rysligt minne från gymnasietiden. Det skulle skrivas uppsats. Lille M. var realare och hade bespetsat sig på nåt lagom fackämne i realbranschen att bre ut sig om – som vanligt. Ingenting fanns! I krille hade klassen emellertid nyligen gått på djupet runt Johan Olof W. och hans diktning. Räddningsplankan blev ämnet ”Min favoritförfattare”, alltså Johan Olov Wallin, då. Svenskläraren såg rätt road ut när upsatserna lämnades tillbaka.