Denna häftade, tilltufsade kriminalroman utan omslag, upphittades i en gammal låda på vinden. Det är ”Sextonde tusendet” från 1949 – då jag var 14 år. Jag minns att mamma, faster Stina och mostrarna ivrigt läste Trenters romaner, stod i kö på ”Boklådan” för att läsa dem nyutkomna. På den tiden kunde man inte låna sådan ”skräplitteratur” på Stadsbiblioteket…

Min dyra moder bestämde därför att hennes fjortonåring skulle ta skada i sin själ – så jag förbjöds läsa Trenter,,,

MEN

Nu fick jag min chans!

Så här drygt 60 år senare är det riktigt nöjsamt att läsa denna deckargåta. Det märks att ST tagit intryck både av Agatha Christie och Raynond Chandler! Dialogen mellan de berörda är ganska omständlig och ”konstgjord”. Det är en kombination av att konversationen i den övre medelklassen ju var fylld av konventioner på denna tid, och oförmåga att få en naturlig samtalston

(Jfr filmdialogen vid samma tid – därvidlag lär Ingrid Bergman ha varit en frisk fläkt när hon sent 30-tal blev filmskådespelare)

Den stora behållningen är ju Stockholmsskildringen!

Den omständlighet som är kännetecknande för Trenters stil, firar här triumfer: Jag kom till Stockholm först 1958, och då på ett kort besök, för att få vänta nästa gång till 70-talet – kan ju i detalj följa livet, se framför mig  – människorna,  byggnaderna, gatulivet, trafiken, konditorikulturen…

Det var nog inte fel av min dyra moder att skjuta upp läsningen….