Levande möte 1

I söndags var vi inbjudna till det första av de

LEVANDE MÖTEN

med samtal om

Tro och Vetenskap

 som

Stina Hagman och Helena Morath

har  tagit initiativ till

Vi var en ansenlig skara som förväntansfullt hade infunnit oss.

De samtalande var ju inte vilka som helst:

I norra ringhörnan  Antje Jackelén biskop i Lund,

I den södra Peter Sylwan, vetenskapsjournalist.

 

Det bästa var nog den inledande psalmen, 

som tydligen kommer att sjungas före varje samtal:

Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
Du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
Du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen
Du följer oss dit ingen annan går.

Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig.
Det mörknar, och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.

Psalmen skrevs 1999, texten  av Ylva Eggehorn  och musiken av Benny Andersson

Som en kuriositet kan nämnas att

Peter Sylwan  förekommer i denna bloggs FÖRSTA inslag:

Det var i januari 2006, den gamle läste i HD

att Peter Sylwan skulle hålla föredrag om sin nya bok TILLIT i Båstad.

Vi var väldigt inställda på att åka, men det blev dåligt väglag, så vi

bestämde oss för att KÖPA boken i stället

OCH

Det är det beslutet som finns med i bloggtexten

som EGENTLIGEN inte

var avsett som en sådan.

Det var DDM som plötsligt utrustade mig med en blogg

och tog en sk ”Vikenbulletin” och gjorde till en bloggtext:

”Tillit är en vindlande, spännande och lättbegriplig upptäcktsresa i vetenskapens värld: Vad har den att säga om moralens rötter och medvetandets mekanismer? I berättelser om en mångfald av fascinerande experiment får vi lära oss till exempel varför många djurarter på ett synbarligen oegoistiskt sätt delar med sig. Den evolutionära biologin har avslöjat mycket om vårt dolda känsloliv och vårt nära släktskap med allt levande på jorden. Mindre känt är kanske att den också visat vilken betydelsefull roll estetiken har i livets långa utvecklingshistoria. En genomgående fråga i boken är hur långt får vi själva manipulera livets mekanismer, en fråga som kanske är mer konkret och vardaglig än vi tänker på ? det handlar om morgondagens mat. Vad är egentligen genmanipulerad föda? Kan vi lita på att den inte är farlig?

Tillit är en bok om vår tids vetenskap och om vad den säger om hur det är att vara människa. Som en röd tråd genom berättelsen går tilliten som det avgörande villkoret. Om vi inte kan lita på varandra ? om vi inte kan känna tillit ? då kommer vi inte heller att kunna finnas till. ”

OCH PÅ DEN VÄGEN ÄR DET

som det står i idrottsreferaten

Jag var litet undrande  hur det skulle te sig…

MEN

det blev verkligen ett stimulerande samtal

om

SKAPELSEN och VARAT

Moby Dick:4 ss163-197

 

Jag strävar på:

Chapter 36           The Quarter-Dec  Ahab uppviglar genom ett tal besättningen  att

urskiljninglöst  lova att endast  söka och jaga den vita valen =

Moby Dick

Chapter 37            Sunset   Eftertankens kranka blekhet hos besättningen under olika

                                             vakter

Chapter 38            Dusk                                                           ”

Chapter 39             First Night- Watch                                     ”

Chapter 40             Forecastle (=skans)                                     ”

Chapter 41             Moby Dick

  ” I, Ishmael, was  one of that crew; my shouts had gone up with the rest;  my oath had been welded with theirs; and stronger I shouted, and more did I hammer and clinch my oath, because of the dread in my soul. A wild mystical sympathetical feeling was in me; Ahabs quenchless  (osläckliga) feud (fejd) seemed mine. With greedy ears I learned the history of that murderous monster again whom I and the others had taken our oaths of violence and revenge”

        MEN     

          Hur ska det gå till?

Chapter 42

        The Whiteness of the whale

 What is it that in the Albino man  so peculiatry repels and often shocks the eye, as sometimes he is loathed by his own kith and kin! It is that whiteness which invests him, a thing expressed by the name he bears. The Albino is as well made as other men – has no substantive deformity-and yet this mere aspect of all-pervading whiteness makes him more strangely hideous than the ugliest abortion. Why should this be so?

 ÄNNU

 ett filosofiskt kapitel! 

Över åtta sidor spekuleras över vår fasa för vithet:

EX  Nor, in quite other aspects, does Nature in her least palpable but not the less malicious agencies, fail to enlist among her forces this crowning attribute of the terrible. from its snowy aspect, the gauntleted ghost of the Southern Seas has been denominated the White Sqall (skrikhals) Nor, in some historic instances, has the art of human malice omitted so potent an auxiliary. How wildly it heightens the effect of that passage in Froissart, when masked in the snowy symbol of their faction, the desperate  White Hoods of the Ghent murder their bailiff in the marketplace.

 ETC, ETC

 Jean Froissart (c. 1337 – c. 1405), often referred to in English as John Froissart, was a medieval French chronicle writer. For centuries, Froissart’s Chronicles have been recognized as the chief expression of the chivalric revival of the 14th century Kingdom of England and France. His history is also an important source for the first half of the Hundred Years’ War.

 där man bl.a. kan läsa

”THE WHITE HOODS MURDER THE BAILIFF OF GHENT IN THE MIDST OF THE MARKET.  ”

 Avslutas  fem sidor senare:

And of all these things the Albino Whale was the symbol

Ännu en jubilar: Le bonheur de penser

Tack vare Jonas Kaufmann har jag kunnat

ta till vara tillfället att fördjupa mig i 200-årsjubileet

av såväl Verdis som Wagners födelse 1813.

NU

Denis Diderot, född 5 oktober 1713 i Langres, död 31 juli 1784 i Paris

läser jag i SvD om en 300-åring:

Upplysningen som intellektuell rörelse var en av de största: avgörande i mänsklighetens politiska och filosofiska historia. Idén om det fria meningsutbytet, de mänskliga rättigheterna, tron på förnuftet och frigörelsen från både religiösa och andra auktoriteter som formulerades och utvecklades under 1700-talet är grunden för vår moderna syn på samhället, människan, vetenskapen och demokratin. Även de som i dag bekämpar demokratin gör det med hänvisning till yttrandefriheten och det fria tankeutbytet, och de som motarbetar vetenskapen är hänvisade till att, rent formellt, göra det inom ramarna för upplysningens vetenskapssyn.


I dag fyller en av de centrala upplysningsmännen, Denis Diderot, 300 år. 

Mest känd har han blivit som huvudredaktör för den stora encyklopedin, men medan andra gestalter från tiden inte sällan sjunkit undan i historien, har hans betydelse snarare ökat. Under den franska revolutionen tog även Robespierre avstånd från honom, för att han uppfattades som en militant ateist, vilket ironiskt nog inte gillades av jakobinerna.

 Samtidigt fördömdes han långt fram i tiden som en av revolutionens främsta och framför allt våldsammaste inspiratörer, genom en liten vers som tillskrevs honom, enligt vilken mänskligheten ska bli lycklig först då den siste kungen hängts i den siste prästens tarmar. Citatet är i själva verket från en präst, men Diderot skrev en skämtsam variation av det i ett privat sammanhang.

Det är smått svindlande att ta del av den aktivitet som intellektuella generellt utvecklade under gångna sekler. De skrev så mycket, hade så många älskarinnor, korrespondenser, projekt av olika slag att det är svårt att fatta hur de hann med allting.

 Lite samma typ av svindel får man av Jacques Attalis meritförteckning. Sedan unga år forskare, ekonom, författare. Rådgivare åt Mitterrand, grundare av internationella organisationer, och med ett 50-tal böcker, även skönlitterära, på det. Lagom till Diderots 300-årsjubileum har han gett ut en biografi över sin landsman, Diderot ou le bonheur de penser (Fayard 2012). Undertiteln sammanfattar väl vad boken egentligen handlar om: lyckan att tänka.

Diderot kände verkligen alla som räknades i samtiden, och dem han inte träffade personligen korresponderade han med. Det finns en särskild friskhet och vitalitet i hans texter – de ger också en nutida läsare direktkontakt med ett intellekt som känns mera samtida än många av dem som tar upp plats i offentligheten i dag. Attali följer honom från uppväxten i den lilla landsortsstaden Langres, där familjen Diderot levt sedan 1400-talet, till slutet som uppburen filosof, i en Parisvåning bekostad av den ryska kejsarinnan Katarina den stora. Han citerar ymnigt ur korrespondensen och andra texter, vilket skapar en mycket god överblick, ger kontinuitet åt berättandet och framför allt en stark känsla av närhet till Diderot själv. Det är uppenbart att Diderot för Attali är en valfrändskap.

Diderot var egentligen inte någon systematisk filosof. Han följde ett antal principer, men utan att för den skull vara någon principryttare. Som Attali skildrar honom var han vänfast, alltid aktiv, beredd att hjälpa den som behövde en redaktör eller skribent, alltid i rörelse och på väg för att fylla något behov. Vad han ville var att befria människorna från den blinda tron på auktoriteter. Liksom en del andra under 1700-talet kände han också att det rådande samhällssystemet var efterblivet, förstelnat och inte gynnade vare sig den vetenskapliga utvecklingen eller folkets välstånd, så något slags omvälvning skulle säkert komma. Men han var också tidigt ute med att varna för att en revolution i sin tur skulle kunna övergå i excesser och att ett nytt förtryck hotar i varje politisk omvälvning.

Det projekt som tog upp mest av hans tid var naturligtvis den stora encyklopedin. Till den krävdes både administrativ begåvning, vad gällde redigeringen av artiklarna, vilka författades av ett nätverk av tidens främsta experter på respektive ämne, och handlag med affärer – encyklopedin var ett ekonomiskt mycket framgångsrikt projekt – samt dessutom fingertoppskänsla för hur man skulle kunna undgå censuren.

Censuren, det politiska förtrycket och statens våldsamhet glöms lätt bort då vi tänker på 1700-talet före den franska revolutionen. Det var ett starkt repressivt samhälle. I ett av de mest gripande brevcitaten i boken skriver Diderot (min översättning): ”Jag vet mycket väl att en hederlig man kan förlora hela sin förmögenhet på 24 timmar här, för att de (maktens män) är skurkar; sin ära, för de har ingen lag; sin frihet, för att tyrannerna är överkänsliga; sitt liv, för att en medborgares liv är inget värt för dem, och de strävar efter att göra sig fria från föraktet genom att sprida skräck.”

Filosofens förhållande till makten var ett problem under 1700-talet, liksom det är än i dag. Diderot hade ett först varmt, sedermera spänt förhållande till Fredrik den store av Preussen. Han kritiserade kungen för att bara vara intresserad av upplysningsfilosofernas idéer i teorin och för att inte genomföra några framsynta reformer i sitt eget rike. Ironiskt nog, med tanke på detta, var det att han i stället lät sig locka till S:t Petersburg, där han förde ett slags konversationskurs i filosofi med Katarina den stora, som även hon var enbart teoretiskt intresserad av filosofens åsikter.

Encyklopedin var inte bara ett stort intellektuellt äventyr, den var också en god affär. Bokhandlarna som förmedlade verket till de många framstående köparna runtom Europa tjänade, enligt Attali, motsvarande 28 miljoner euro på en investering av enbart 790 000 euro, medan Diderot tjänade närmare 1 miljon euro, vilket var tolv gånger mer än vad han räknat med från början. En lustig detalj är att Thomas Jefferson 1780 ville köpa den, och lyckades få betala i tobak från sina egna plantager: 7500 kilo tobak fick han ge.

En ironi i Diderots biografi, som han för övrigt delar med Voltaire, är att han själv var stoltast över sina dramatiska arbeten. Han skrev flera pjäser, en handbok för skådespeleri, och hoppades att bli ihågkommen av eftervärlden som en stor dramatiker. Liksom Voltaire är han inte alls ihågkommen för det som låg honom varmast om hjärtat, utan, förutom encyklopedin så klart, för sina brev och kanske särskilt två böcker som han arbetade med i hemlighet under många år av sitt liv, ”Jacques le fataliste” (Jakob fatalisten och hans husbonde, på svenska senast 1992) och ”Le neveu de Rameau” (Rameaus brorson, på svenska senast 1951). De var troligen inte tänkta att bli publicerade, utan var bara ett sätt för honom själv att formulera sina tankar och ge motsägelserna i sina resonemang fritt utlopp i dialogform, men utan några krav på att lösa dem och komma med färdiga svar, som i de klassiska filosofiska dialogerna. Detta, att tillåta fritt utbyte utan nödvändigtvis fastslagna slutsatser, är ett arv från upplysningen, och som sätter det icke-utopiska, praktiska i centrum, i motsats till mycken religiositet och frälsarläror.

Särskilt den senare är originell. En imaginär dialog mellan ett jag, som är filosof, och Rameaus brorson, Jean-François Rameau. Denne brorson var en verklig person, vilken Diderot träffade en enda gång, i april 1761 och sedan aldrig mer hade att göra med, men kring vilken han sedan under många år utvecklade denna imaginära dialog, som mest av allt ger en glimt in i hans egen tankeverksamhet, i motsättningen mellan filosofins ideal och vardagslivets krav och bestyr. Rameaus brorson är en tvärvigg, vars uppgift i texten är att komma med invändningar och resa problem.

Texten försvann, med hans övriga litterära kvarlåtenskap, till Ryssland, och kom fram i ljuset först många år efter hans död. Då fick Schiller händerna på den och visade den för Goethe, som blev så gripen att han själv översatte den till tyska. Den första franska utgåvan av ”Rameaus brorson” var en översättning av Goethes tyska översättning. Originaltexten gavs ut först i slutet av 1800-talet, då ännu en kopia av den som hittats i Frankrike. Få verk har ett så märklig utgivningsöde. Men när den väl kom till allmänhetens kännedom blev den genast en klassiker, vars inflytande fortsätter in i vår tid.

I ett avslutande kapitel presenterar Attali hur Diderots inflytande växlat och framför allt hur insikten om hans betydelse ökat sedan hans död 1784 och fram till i dag. Enligt honom lär han med tiden bli en av de få av upplysningens filosofer som faktiskt kommer att läsas av nya generationer, jag instämmer med honom. Både hans idéburna och hans skönlitterära verk, liksom hans privata brev, och framför allt då de till den långvariga älskarinnan Sophie Volland (på svenska 1988) har en friskhet och direkthet över sig som gör dem högst läsvärda än i dag.

Jacques Attali presenterar i sin bok Diderot i helfigur på en synnerligen lättflytande prosa. Om någon skulle få för sig att vi behöver en biografi över en av idéhistoriens viktigaste gestalter på svenska, så skulle det inte vara någon dum idé att välja att översätta just denna bok. Upplysningen tillhör ju även vårt svenska idéhistoriska arv, trots att Diderot 1774 inte ens brydde sig om att svara på inbjudan från Gustav III att ta omvägen via Stockholm när han var på återresa från S:t Petersburg till Paris.

Den långsamma encyklopedin och den snabba dagspressen hänger samman. Tillgången till kunskap och sannfärdiga nyheter är grunden för en fruktbar debatt. Numera flyttar dessa ut på internet, ekonomin i dem svackar, och allmänheten kan inte längre lika säkert som förut förlita sig på den opartiska sakligheten i vare sig den ena eller den andra intellektuella institutionen. Allt som är fast förflyktigas. Eller, om vi vänder på saken: vi inser i dag att det vi uppfattade som fast, det vi såg som oomkullrunkeliga fakta, sakliga nyheter och fri debatt i själva verket också var baserade på fördomar, förutfattade meningar och färgade av mer eller mindre omedveten ideologi.

Offentligheten är mera kaotisk nu, men möjligheten för den som har tid och råd att hålla sig informerad på ett sakligt och mångsidigt sätt är större än någonsin. Någon Diderot som kunde samla all väsentlig kunskap i samtiden kan inte finnas 2013, men vi behöver intellektuella av hans kaliber med brett kritiskt tänkande i samhällsdebatten. Frågan är bara var de ska verka och vilka makthavare som ska vara intresserade av att korrespondera med dem.

Upplysningen må ha segrat över hela linjen, men den är ett i grunden kollektivt projekt som inte klarar sig utan att vi alla arbetar vidare på den. 

I detta kan vi också i dag, 300 år efter hans födelse, ha Diderot som förebild.

 

Moby Dick:3 Kapitlen 33-35 ss 149 – 163

Efter det långa kapitlet om Cetology, återtar Melville berättelsen om  hur valfångst går till.

Kapitel 33 handlar om The Specksynder . Vi får reda på att detta är ett namn som härstammar från holländskan, ett namn som betyder ”Fatcutter”. På valfångare bryts den stränga marina hierarkin genom att det finns en grupp MELLAN befäl och manskap, nämligen harpunerarna, vars yrkesskicklighet är helt avgörande för det ekonomiska utfallet av resan!”

”In those days, the captains authority was restricted to navigation and general management of the vessel:while over the whale-hunting department and all its concerns the Specksynder or Chief Harpooneer reigned supreme.”

Så läser vi några sidor om hur detta fungerar på the Pequod, men plötsligt:

Such large virtues lurks in these small things when extreme political superstitions invest in them, that in some royal instances even to idiot imbecility they have imparted potency. But when, as in the case of Nicolas the Czar, the ringed crown of geografical empire encircles an imperial brain; then the plebeijan herds crouch abased before the tremendous centralization. ”

Kapitel 34  The Cabin-Table utreder hur harpunerarnas mellanställning hanteras i det vardagliga livet, t.ex inkvartering och måltider!

Så bläddrar jag lugnt vidare till kapitel 35 The Mast–Head *(masttopp, märstopp) .

*Vid det här laget har jag insett att jag måste slå i lexikon för att kunna förstå de invecklade och märkliga resonemangen så jag kommer hädanefter inom parentes ange resultatet för de ord det gäller.

Här följer en sex sidor lång information om den ständiga utkik i tvåtimmarspass som ingår i besättningens uppgifter, och hur olika individer  upplever ensamheten däruppe och framför allt: lyckas att sikta och varna för valförekomst!

mot slutet av kapitlet kommer följande reflexion:

And let me in this place movingly admonish (förmana)  you, ye shipowners of Nantucket!  Beware of enlisting in your vigilant fisheries any lad with lean brow and hollow eye; given to unseasonable meditativeness; and who offers to ship with the Phaedon** instead of Bowditch in his head. beware of such an one, I say: your whales must be seen before they can be killed; and this sunken–eyed young Platonist will tow you ten wakes round the world, and never make you one pint of sperm the richer. Nor are these monitions (varning, förebud) at all unneeded. For nowadays, the whale-fishing furnishes an asylum for many romantic , melancholy, and absentminded young men, disgusted with the carking (tyngande) cares of earth, and seeking sentiment in tar and blubber (tran, valspäck).  Child Harold not unfrequently perches himself upon the mast-head of some luckless disappointed whaleship, and in moody phrase ejaculates:–

 ”Roll on thou deep and dark blue ocean, roll!  Ten thousand blubberhunters sweep over thee in vain.”

vilket visar sig vara Stanza 179 ur Canto IV i Byrons epos Childe Harold´s Pilgrimage…

** Phaedon (German: Phädon oder über die Unsterblichkeit der Seele), published in 1767, is one of the most famous books by the Jewish Enlightenment philosopher Moses Mendelssohn. A defense of immortality, it won him fame. Mendelssohn argued that the soul must be indestructible because it is a simple substance. Immanuel Kant criticized Mendelssohn’s argument in the Critique of Pure Reason

Jag  har nu insett, inte bara att jag måste sakta ner läshastigheten,

UTAN

för att verkligen tillgodogöra mig  detta mästerverk till fullo,

det får bli ett troligen årslångt projekt..

MEN

Det är lika njutbart som att lyssna på Kaufmann!

Fullföljt

 

* 7/12 1888  † 13/8 1972

Redan i januari rekvirerade jag denna bok.

Den har sedan legat på mitt ”Coffee table”.

Den är i folioformat med 382 sidor + 20 ss bilagor,

hög papperskvalitet och rikligt illustrerad.

Det är inte bara pappret som är förstklassigt,

 Hela boken är i skönhet  och genomförande värdig sitt föremål!

Kapitel:

1.Presentation ss 9-20

Här redogör författaren Lena Blomquist för bakgrunden till att just hon skriver och redigerar denna bok

2.Bakgrund och tidsanda ss 21-34

 Viktig information!. Liksom Goethe växte Malmsten upp under en brytningstid. 

3.Levnaden ss 35-128

Genom att LB går tillbaka till såväl morföräldrar som farföräldrar, dvs till tidigt 1800-tal, får man även här en noggrann inblick i den kultur  ur vilken ”plantan” CM växte fram, och en personlig fördjupning av informationen i kapitel två. CM var ju en besvikelse både för sig själv och familjen när det gällde att hävda sig i vad han kallar ”intellektuella studier”.

” Carl hade provat på universitetsstudier och misslyckats. Han hade försökt som författare och blivit refuserad. Vad skulle han kunna duga till?  En dag gick han förbi en snickarverkstad på Kammakaregatan 19 och såg skylten ”Per Jönsson, snickaremästare”.

Han fick en impuls steg in och bad att få bli snickarelärling.”

Nästa milstolpe:

”Carls karriär som möbelskapare fick en flygande start när han 1916, 27 år gammal, vann tävlingen om möbler till Stockholms stadshus.

Med hopp om ordnad försörjning kunde Carl nu tänka på att gifta sig med sin fästmö. Siv Munthe (1894-1987) blev alltså hans fru och där hade Carl tur; hon var precis den kvinna han behövde. Hon var dessutom en familjeflicka som kunde accepteras av Carls familj”

Det blev så småningom fem barn: Ulf 1918-84, Kerstin 1920-2009, Egil 1921-,Vidar1924-69 och Torgil 1925-2003;

LB kompletterar fortlöpande sin framställning med intervjuer och personliga berättelser. I detta kapitel således en intervju med sonen Egil Malmström och en med barnbarnet Bodil Malmsten.

4.Möblerna ss 129- 268

Detta långa kapitel är tyngdpunkten där möbeltillkomsten skildras allt från dem till Stockholms stadshus  till ebenisten i Eskilstuna,

5.Skolorna

CM  skapade tre skolor

Olofsskolan, en grundskola

– Malmstens verkstadsskola (nu Carl Malmstens Furniture Studies)

och främst:

Capellagården en skolby, efter förebild av John Ruskins hantverksby The Guild of Saint George

”Vid en ålder när vi vanliga människor normalt har dragit oss tillbaka från yrkeslivet, då startade Carl sitt sista stora skolprojekt, då skapar han Capellagården. I en gammal gård på Öland ligger nu den skola som ännu bevarar Carls anda.

6.Elev hos Carl Malmsten

Här berättar en av de första eleverna på  Capellagården  Carl-Göran Alneng sina minnen från utbildningen på Capellagården, och reflekterar över vad den betytt för honom, och vad CM betytt för svensk möbelformgivning  och ”industrial design”.

7.Malmsten i dag

8. En fråga

”Hur har det gått för CM:s stora uppdrag?

Snälla ni Carl Malmsten är inne!”

 

Det har för mig framför allt varit intressant att följa Carl Malmstens bana

 under större delen av 1900-talet – hans inflytande och inspiration, men även,

alltsedan Stockholmsutställningen 1930, 

kamp mot funktionalismen.

Carl-Göran Alnäng citerar Gustaf Näsströms yttrande om Carl

 vid Liljevalchsutställningen Rot och Krona 1969:

(Som kan passa som sammanfattning av CM:s gärning) 

”Hans gärning tvärs genom mer än ett halvsekel är en enda hymn till vårt kulturarv med dess inslag av Linnés blomsterkärlek, Love Almqvists naturromantik, Geijers strama herrgårdsanda, Hazelius´ bondesvärmeri, men också av Carl Larssons muntert stojande hemidyll”

 Jag ser fram emot utställningen Carl Malmsten – formgivare och pedagog på Valdemarudde i höst!

Kulturutflykt 1

Igår gick årets kulturutflykt av stapeln.

I år var första gången sedan 2004 som inte jag var huvudansvarig.

Det var Bosse och Ulla  Öhgren som var  arrangörer och hade valt

Karmeliterklostret i Glumslöv som första programpunkt.

Här sitta vi förväntansfulla…

och väntar framför gallret

som symboliserar livet i clausur.

Syster Karin på bilden tillsammans med bilden på ”lilla Therese”, berättade i en timme om detta:

Karmelitnunnorna är eremiter som samtidigt lever i gemenskap. 

”I Karmel finns en dold källa som kan släcka denna törst och samtidigt en öken som gör oss fria för att uppfyllas av den. Dagordningen är formad så att allt skall hjälpa nunnan att öppna sig för källan i tystnad och ensamhet. Hon har gjort Elias valspråk till sitt: ”Herren lever, han inför vars ansikte jag står”. Karmelitnunnan har inget yttre apostolat, hennes uppgift är att be för världen. Bönen sträcker sig över hela dagen och genomstrålar alla hennes sysselsättningar. ”

 

Jag har tidigare, när jag läste filosofins historia stött på Theresa av Ávilas namn, köpte nu en broschyr som berättade om henne. I förgrunden nu för Karmeliterna står en annan Thérèse. (bilden på väggen ovan.)

Det var ett utomordentligt intressant samtal vi hade med syster Karin. Jag återkommer med reflexioner sedan jag läst:

 som fanns att köpa i klostret.

Visst är Stålmannen Clark Kent

Jag läser träget i Lars Gustafssons En tid i Xanadu.

Det är inalles 55 dikter av varierande längd.

Alla är spännande,

somliga mer än andra,

De flesta dikterna är ganska korta, denna en av de längre:

VISST ÄR STÅLMANNEN CLARK KENT

(Till minnet av W.V.Quine, Harvard som gick bort Julafton 2000)

För Bertrand Russell och rätt länge efter

var detta med existens inte så krångligt.

Existens var en kråka

som kom flygande när man behövde den,

ett omvänt E

som talade om att något

som kallade sig ”x” var ett värde

på en variabel. Som hette”f”.

(Omvänt E)x(fx): det finns ett x som är f

– (Omvänt E)x(fx): det är inte så att det finns ett x som är f.

Med denna metod kunde man visa att

det är inte fallet att någon är kung i Frankrike

och flintskallig.

Så detta påstående blir då inte meningslöst 

utan falskt.

 

Med denna metod  går det lätt att bevisa

både att Mr Pickwick är en flicka

(ty det är inte fallet att han är en man)

och

att Clark Kent inte är Stålmannen.

 

”Att vara  är  ett värde på en variabel”,

sade den store Quine som alltid

hälsade vänligt i tobaksbutiken

vid Boston Square.

 

Trodde vi verkligen på det här

 i min ungdom? 

Eller låtsades vi bara?

Så vad gör vi med Clark Kent?

Det vet väl alla människor att att

Clark Kent är Stålmannen?

För att inte tala om stackar Universum

som ensamt går omkring

och förgäves söker hitta

sin variabel att att vara värde på.


Exit Dr. Quine,

and flights of angels sing thee to thy rest.


Men tillbaka till vår fråga:


Vad är nu detta att finnas till?


Tennisbollar kommer tillbaka

men inte gårdagens tennisboll

utan bara den här.

Ty det finns bara en tennisboll,

just denna,

och det har aldrig funnits någon annan.


Jag cyklade längs den i grönska inmurade

floden Isis, alla slussarna förbi,

en försommarkväll år 57

med  danske filosofen Søren Nordentoft

som ville förklara att för Heidegger

är existens något helt annat än för Russell.

Den mörkbruna celloton

som likt en avlägsen dynamo

brummar bakom våra liv?

Eller något annat:

Det finns en enda tennisboll som kan returneras.

Och det var aldrig mer 

än denna enda.

 

Det var svårt att glömma Heideggers bild

i den svarta rektorsuniformnen i Freiburg,

men vad han hade att säga om Varat, 

eller som det snarare hette Dasein

just här och nu och aldrig någon annanstans

var onekligen litet mera likt Livet

än detta pyttelilla omvända E.

Dasein kan aldrig bli ett omvänt E.

Det är härvaro, närvaro, smärta och tvång.

Detta hemliga som håller tingen upprätt.

 

”Och uppriktigt sagt”, tillade den gamle logikern,

medan han diskret slog kritdammet

ur händer som ingav en känsla

att i sin blyga smalhet aldrig ha smekt en kvinna,

i slutet av ett långt och svettigt bevis,

 

”uppriktigt sagt

har jag aldrig riktigt förstått

varför existens skall anses så viktig.

 

Enhörningar, imaginära tal klarar sig ändå,

och Mr Pickwick och alla hans vänner.

För att inte tala om Gud.

Det är ju klart att Stålmannen är Clark Kent.

 

Och resten tar vi vid nästa sammanträde” 

Stefan Einhorn

Vi läste i bladet:

VÄSBY. Författaren, professorn och läkaren Stefan Einhorn kommer till Väsby kyrka på söndag den 10 februari för att prata under ämnet ”Konsten att vara snäll”. Själv har han gjort sig känd som en snällhetens ambassadör och han kommer bland annat att ta upp frågan om man kan tjäna på att vara snäll.
Föreläsningen börjar klockan 15. Efter fika i prästgården väntar sedan mässa tillsammans med kören Canzonette klockan 17.

Nu är det ju så att jag redan 2007 läste och redovisade hans bok om

Konsten att vara snäll

(Klicka på länken och läs recensionen)

Som jag skryter om var det för mig välkända tankar …

MEN

Hans påpekandet av det vetenskapligt bevisade att det inte bara är

MOTTAGAREN 

av snällhet som får bonus

UTAN ÄVEN

GIVAREN

har verkligen påverkat mitt beteende

NU efter inträffat änkestånd har jag ju ingen närstående att dela mitt goda humör med, så jag försöker i all enkelhet tillämpa dessa rön genom att glatt hälsa ALLA mötande, om möjligt dela med mig av lyckan över väderlek o.dyl

Änkegrannen och jag tog tillfället i akt och infann oss i god tid i Väsby kyrka.

 Det blev så småningom alldeles knökfullt!

 VILKEN upplevelse!

Stefan Einhorn är intressant att läsa, men helt marvellous att uppleva live! 

Vi hälsades välkomna av en av diakonerna. Hon påpekade att det var Fastlagssöndagen, som hade mottot Kärlekens väg. Föreläsningen med SE var gratis

MEN

Det fanns möjlighet att  vid utgåendet satsa i årets fastekollekt som skall gå till insatser för att minska HUNGERN

Jag grävde djupt i pungen vid utgåendet!

Cykliskt

Julen överstökad sitter jag här och filosoferar över tidens gång.

 LIKSOM

”November 2009 var tydligen ovanligt varm:

”Strax före den gamles bortgång filosoferade jag om olika tidsperspektiv, dvs longitudinellt eller cykliskt. 

Redan som pensionär, men framför allt nu som änka har jag återgått till fädernas kalender:
Från Vikens horisont har jag sedan flera år definierat vinter som tiden från 15 november till 15 februari.
MEN
Efter en ovanligt kylslagen oktober hade vi igår 11° varmt!
Stranden myllrade av söndagsflanörer. ”

13.28  27 december MEN 2011

 Här vid Öresund har vindstyrkan minst lika stor inverkan på ”VÄDRET” som temperaturen.

2012  12.35

Spänningen stiger, Spänningen stiger….