Lite samma typ av svindel får man av Jacques Attalis meritförteckning. Sedan unga år forskare, ekonom, författare. Rådgivare åt Mitterrand, grundare av internationella organisationer, och med ett 50-tal böcker, även skönlitterära, på det. Lagom till Diderots 300-årsjubileum har han gett ut en biografi över sin landsman, Diderot ou le bonheur de penser (Fayard 2012). Undertiteln sammanfattar väl vad boken egentligen handlar om: lyckan att tänka.
Diderot kände verkligen alla som räknades i samtiden, och dem han inte träffade personligen korresponderade han med. Det finns en särskild friskhet och vitalitet i hans texter – de ger också en nutida läsare direktkontakt med ett intellekt som känns mera samtida än många av dem som tar upp plats i offentligheten i dag. Attali följer honom från uppväxten i den lilla landsortsstaden Langres, där familjen Diderot levt sedan 1400-talet, till slutet som uppburen filosof, i en Parisvåning bekostad av den ryska kejsarinnan Katarina den stora. Han citerar ymnigt ur korrespondensen och andra texter, vilket skapar en mycket god överblick, ger kontinuitet åt berättandet och framför allt en stark känsla av närhet till Diderot själv. Det är uppenbart att Diderot för Attali är en valfrändskap.
Diderot var egentligen inte någon systematisk filosof. Han följde ett antal principer, men utan att för den skull vara någon principryttare. Som Attali skildrar honom var han vänfast, alltid aktiv, beredd att hjälpa den som behövde en redaktör eller skribent, alltid i rörelse och på väg för att fylla något behov. Vad han ville var att befria människorna från den blinda tron på auktoriteter. Liksom en del andra under 1700-talet kände han också att det rådande samhällssystemet var efterblivet, förstelnat och inte gynnade vare sig den vetenskapliga utvecklingen eller folkets välstånd, så något slags omvälvning skulle säkert komma. Men han var också tidigt ute med att varna för att en revolution i sin tur skulle kunna övergå i excesser och att ett nytt förtryck hotar i varje politisk omvälvning.
Det projekt som tog upp mest av hans tid var naturligtvis den stora encyklopedin. Till den krävdes både administrativ begåvning, vad gällde redigeringen av artiklarna, vilka författades av ett nätverk av tidens främsta experter på respektive ämne, och handlag med affärer – encyklopedin var ett ekonomiskt mycket framgångsrikt projekt – samt dessutom fingertoppskänsla för hur man skulle kunna undgå censuren.
Censuren, det politiska förtrycket och statens våldsamhet glöms lätt bort då vi tänker på 1700-talet före den franska revolutionen. Det var ett starkt repressivt samhälle. I ett av de mest gripande brevcitaten i boken skriver Diderot (min översättning): ”Jag vet mycket väl att en hederlig man kan förlora hela sin förmögenhet på 24 timmar här, för att de (maktens män) är skurkar; sin ära, för de har ingen lag; sin frihet, för att tyrannerna är överkänsliga; sitt liv, för att en medborgares liv är inget värt för dem, och de strävar efter att göra sig fria från föraktet genom att sprida skräck.”
Filosofens förhållande till makten var ett problem under 1700-talet, liksom det är än i dag. Diderot hade ett först varmt, sedermera spänt förhållande till Fredrik den store av Preussen. Han kritiserade kungen för att bara vara intresserad av upplysningsfilosofernas idéer i teorin och för att inte genomföra några framsynta reformer i sitt eget rike. Ironiskt nog, med tanke på detta, var det att han i stället lät sig locka till S:t Petersburg, där han förde ett slags konversationskurs i filosofi med Katarina den stora, som även hon var enbart teoretiskt intresserad av filosofens åsikter.
Encyklopedin var inte bara ett stort intellektuellt äventyr, den var också en god affär. Bokhandlarna som förmedlade verket till de många framstående köparna runtom Europa tjänade, enligt Attali, motsvarande 28 miljoner euro på en investering av enbart 790 000 euro, medan Diderot tjänade närmare 1 miljon euro, vilket var tolv gånger mer än vad han räknat med från början. En lustig detalj är att Thomas Jefferson 1780 ville köpa den, och lyckades få betala i tobak från sina egna plantager: 7500 kilo tobak fick han ge.
En ironi i Diderots biografi, som han för övrigt delar med Voltaire, är att han själv var stoltast över sina dramatiska arbeten. Han skrev flera pjäser, en handbok för skådespeleri, och hoppades att bli ihågkommen av eftervärlden som en stor dramatiker. Liksom Voltaire är han inte alls ihågkommen för det som låg honom varmast om hjärtat, utan, förutom encyklopedin så klart, för sina brev och kanske särskilt två böcker som han arbetade med i hemlighet under många år av sitt liv, ”Jacques le fataliste” (Jakob fatalisten och hans husbonde, på svenska senast 1992) och ”Le neveu de Rameau” (Rameaus brorson, på svenska senast 1951). De var troligen inte tänkta att bli publicerade, utan var bara ett sätt för honom själv att formulera sina tankar och ge motsägelserna i sina resonemang fritt utlopp i dialogform, men utan några krav på att lösa dem och komma med färdiga svar, som i de klassiska filosofiska dialogerna. Detta, att tillåta fritt utbyte utan nödvändigtvis fastslagna slutsatser, är ett arv från upplysningen, och som sätter det icke-utopiska, praktiska i centrum, i motsats till mycken religiositet och frälsarläror.
Särskilt den senare är originell. En imaginär dialog mellan ett jag, som är filosof, och Rameaus brorson, Jean-François Rameau. Denne brorson var en verklig person, vilken Diderot träffade en enda gång, i april 1761 och sedan aldrig mer hade att göra med, men kring vilken han sedan under många år utvecklade denna imaginära dialog, som mest av allt ger en glimt in i hans egen tankeverksamhet, i motsättningen mellan filosofins ideal och vardagslivets krav och bestyr. Rameaus brorson är en tvärvigg, vars uppgift i texten är att komma med invändningar och resa problem.
Texten försvann, med hans övriga litterära kvarlåtenskap, till Ryssland, och kom fram i ljuset först många år efter hans död. Då fick Schiller händerna på den och visade den för Goethe, som blev så gripen att han själv översatte den till tyska. Den första franska utgåvan av ”Rameaus brorson” var en översättning av Goethes tyska översättning. Originaltexten gavs ut först i slutet av 1800-talet, då ännu en kopia av den som hittats i Frankrike. Få verk har ett så märklig utgivningsöde. Men när den väl kom till allmänhetens kännedom blev den genast en klassiker, vars inflytande fortsätter in i vår tid.
I ett avslutande kapitel presenterar Attali hur Diderots inflytande växlat och framför allt hur insikten om hans betydelse ökat sedan hans död 1784 och fram till i dag. Enligt honom lär han med tiden bli en av de få av upplysningens filosofer som faktiskt kommer att läsas av nya generationer, jag instämmer med honom. Både hans idéburna och hans skönlitterära verk, liksom hans privata brev, och framför allt då de till den långvariga älskarinnan Sophie Volland (på svenska 1988) har en friskhet och direkthet över sig som gör dem högst läsvärda än i dag.
Jacques Attali presenterar i sin bok Diderot i helfigur på en synnerligen lättflytande prosa. Om någon skulle få för sig att vi behöver en biografi över en av idéhistoriens viktigaste gestalter på svenska, så skulle det inte vara någon dum idé att välja att översätta just denna bok. Upplysningen tillhör ju även vårt svenska idéhistoriska arv, trots att Diderot 1774 inte ens brydde sig om att svara på inbjudan från Gustav III att ta omvägen via Stockholm när han var på återresa från S:t Petersburg till Paris.
Den långsamma encyklopedin och den snabba dagspressen hänger samman. Tillgången till kunskap och sannfärdiga nyheter är grunden för en fruktbar debatt. Numera flyttar dessa ut på internet, ekonomin i dem svackar, och allmänheten kan inte längre lika säkert som förut förlita sig på den opartiska sakligheten i vare sig den ena eller den andra intellektuella institutionen. Allt som är fast förflyktigas. Eller, om vi vänder på saken: vi inser i dag att det vi uppfattade som fast, det vi såg som oomkullrunkeliga fakta, sakliga nyheter och fri debatt i själva verket också var baserade på fördomar, förutfattade meningar och färgade av mer eller mindre omedveten ideologi.
Offentligheten är mera kaotisk nu, men möjligheten för den som har tid och råd att hålla sig informerad på ett sakligt och mångsidigt sätt är större än någonsin. Någon Diderot som kunde samla all väsentlig kunskap i samtiden kan inte finnas 2013, men vi behöver intellektuella av hans kaliber med brett kritiskt tänkande i samhällsdebatten. Frågan är bara var de ska verka och vilka makthavare som ska vara intresserade av att korrespondera med dem.
Upplysningen må ha segrat över hela linjen, men den är ett i grunden kollektivt projekt som inte klarar sig utan att vi alla arbetar vidare på den.
I detta kan vi också i dag, 300 år efter hans födelse, ha Diderot som förebild.