Sedan minst tjugo år har vi i våran trädgård ett duvpar, som särskilt vårkvällar bruka sitta och sola sig och putsa varandra i vårsolens glans, medan vi sitter och läser i den nedåtgående solens sken.
Det var bland annat för att rädda deras gren* som vi kostade på oss beskärning av pilen.
Häromdagen när jag gick ut för att vattna vår snustorra trädgård såg jag något grått skymta….
(som av en bildörr som slängs igen, fastän det inte fanns någon bil och alla fönster var stängda)
som vi hört på morgonen.
Stackars duva har flugit rakt in i en fönsterruta och troligen brutit nacken. Make(-a?)n flyger vilset omkring sökandes….
Hvarhvid den gamle stämde upp i moll:
Liten fågel har flugit vida uti vi-illande världen
liten fågel har flugit vida ,men han saknar sitt lilla bo
han saknar, ja han saknar, bergets vita snö och dess skogars ro
han saknar, ja han saknar, bergets vita snö och dess skogars ro.
liten fågel har flugit vida ,men han saknar sitt lilla bo
han saknar, ja han saknar, bergets vita snö och dess skogars ro
han saknar, ja han saknar, bergets vita snö och dess skogars ro.
Men så sorgligt.
Min senila farmor Lilly levde fem år efter farfar Stens bortgång. På begravningen var det en av väninnorna som kom fram till henne för att småprata lite.
– Hur känns det, Lilly?
– Alldeles förtjusande, alla är så trevliga mot mig. Men … jag ser inte Sten, har han inte kommit än?
”Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott”.