Grönländskan Smilla Qaavigaaq Jaspersson är 37 år gammal och bor i Köpenhamn. Hon är ogift, barnlös,hetlevrad. I samma trappuppgång som Smilla bor Esajas, som är sex år. De båda blir vänner.

En kalla och snörik vinterdag halkar Esajas ner från ett hustak och slår ihjäl sig Smilla vägrar att tro på polisens förklaringar om en olyckshändelse. Hon har sett Esajas fotspår i snön. Och fröken Smilla har känsla för snö…

De första drygt 200 sidorna försiggår i Köpenhamn och handlar om Smillas försök att få kläm på hur polisens utredning gått till. Hon kommer successivt på många märkliga saker. De inblandade aktörerna har anknytning till vetenskapliga expeditioner till Nord-Grönland, den senaste 1991 (boken kom ut 1992). Fröken Smilla, som genom sin dubbla bakgrund har både basal kunskap om det primitiva livet  och naturen på Grönland, och genom sin universitetsutbildning också kunskaper om forskningsfrontens läge när det gäller radioaktivitet, klimat, miljö you name it, är inte lätt att föra bakom ljuset. Hon lyckas uppdaga att det planeras ytterligare en expedition med ett stort fartyg och lyckas medfölja som städerska och mässuppasserska.

Denna båtfärd till Ultima Thule startar på sidan 250. Det är rena science fiction – SAMTIDIGT  som PH hela tiden lyckas logiskt och som det verkar för läsaren, vetenskapligt korrekt beskriva händelseförloppet!

Peter Høegs nya roman om en ovanlig kvinna och hennes kärlek till ett barn är inte bara en sällsynt spännande kriminalroman. Den är också en svidande vidräkning med vår moderna civilisation och en elegi över en döende grönländsk kultur