Alltsedan jag i julas började läsa Frans G:s ”Folk som sjöng”
har jag ju bestämt att läsa om Röde Orm
Första delen läste jag strax efter jul och har skickat vidare för en tur bland barnbarnen.
NU
har jag läst första delen ,”Hemma”, av del II.
Kapitel
1. Hur Orm byggde sig hus och kyrka och om hans rödhåriga döttrar.
Det var nu på tredje året sedan Orm, efter det han i hast sålt sin fädernegård vid Kullen för att undfly kung Svens vrede, kommit dragande upp till gränsbygden med hela sitt hushåll, med hustru och moder och gårdsfolk och sin lille präst, och med hästar och boskap och allt lösöre som kunnat klövjas på hästrygg. Åsas arvegård hette Gröning; den hade legat öde och förfallen, med hopsjunkna tak och igengrodda tegar; och en orkeslös gårdsfogde och hans käring, jämte en flock magra gäss, hade varit allt liv som fanns på stället. Orm hade känt föga trivsel vid denna syn och tyckt att detta inte var mycket till gård för en man som han och för kung Haralds dotter; och Åsa hade sprungit omkring i krokarna och gråtit och anropat Gud inför allt elände och farit ut i hårda ord mot de gamla; ty hon hade aldrig sett gården sedan unga dagar, då hennes fader suttit där i välmåga, innan han och hans båda söner dräpts i en fejd.
II. Hur det rustades till kristningsgille för kung Haralds dotterson
III Om främlingarna med saltforan, och hur kung Sven gick miste om ett huvud.
IV. Hur Orm predikade för salthandlaren
V. Om det stora kristningsgillet, och hur de första smålänningarna blev döpta.
VI. Om fyra sällsamma tiggare, och hur Erins mästare kom fader Willibald till hjälp.VII. Om mannen som bar sveakungens svärd, och om magistern från Aachen och hans synder.
VIII.Om den syndige magisterns andra synd, och om den bot han får sig pålagd
IX. Hur magistern letade efter kvigor och satt i ett körsbärsträd
X. Om kvinnokonsterna vid Kraka-sten, och hur Blåtunga fick ett märke i eggen
XI. Om Om Toke Grågullesson och den olycka han haft; och om en ond skänk från finnvedingarna
XII. Tinget vid Kraka-sten
som slutar med att Ylvas och Orms andre son kommer till världen:
— Men varken varken Sven eller Harald kunde han döpas till; och det slutade med att Orm gav honom namnet Svarthöfde. Under dopet höll han sig tyst och allvarsam och bet fader Willibald i tummen. Han blev sina föräldrars mest älskade barn och den störste av alla härmän i gränsbygderna; och långt fram i tiden, sedan mycket hänt fanns det hos konung Knut den mäktige av Danmark och England ingen hövding i tingmannalid med större rykte än konungens frände Svarthöfde Ormsson.
har jag, efter iordningsställandet efter ÄS ”rivöver”,
som jag minns som den essäbok av FGB som jag gillar bäst!
÷
Följ den spännande fortsättningen!
